Aftonbladet – 24 februari 1841, sida 1

Hr Christrersson kunde ej gilla Utskottets betänkande, utan, jemte det han instämde i Prosten Stenhammars reservation, anhöll han om återremiss för en närmare utredning af ämnet. Hr M:berg. Sedan detta ifrågavarande betänkanide blifsit afgjordt i Utskottet, hade åtskilliga uppi lysningar kommit i dagen, hvilka, om de förut varit kände, skulle förorsakat, att åtskilliga reservationer, och deribland afven Talarens, uteblifvit. Tal. hade inom Utskottet sökt utverka, att en närmare redogörelse för denna skuld blifvit framlagd för Ständerna; I men som majoriteten varit af olika mening, hade j han föreslagit, att en skrifvelse mätte afgå till Utrikes Statsministern med förfrågan, huru långt man borde aräcka sin tystlåtenhet, för att icke fela mot I den anbefallda granlagenheten, och huru mycket man kunde meddela Ständerna utaf de upplysningar man erhållit. Men äfven detta hade majoriteten motsatt sig. Tal. hade likväl lyckats att få de summor intagna i betänkandet, som utvisade skuldbeloppet. Han önskade, att en återremiss måtte bifallas, på det att Utskottet måtte blifva försatt i tillfälle att lemnra en närmare utredning af ämnet, hvartill han lofvade att på det kraftigaste medverka. Han skulle icke underlåta att framställa den, som i denna sak vore skyldig: men om vederbörande kunde rentvätta sig från de beskyllningar, som blifvit mot dem framställda, skulle han icke eller frukta att göra dem rättvisa. Önskade återremiss. Hr Unger utvecklade i ett längre skriftligt anförande sakens både juridiska och moraliska sida, samt slutade med att bifalla betänkandet. Hr Ifelleday. Utskottets förslag, att Rikets Ständer icke böra anvisa några serskilda medel för liqvid af den brist i kabinettskassans tillgångar, som nu uppdagats, kan jag ej gilla, då det enda för ett dylikt förslag begagnade skäl, eller den omständigheten att tillgöranden, som med skuldsättningen ega sammanhang, bero på RiksRättens pröfning, icke synts mig antagligt eller ens lämpligt, för att kunna deduceera sig till ett sådant resultat. Utskottet hade bordt ingå i pröfning, huruvida Ständerna kunna eller moraliskt böra ingå i betalningsskyldighet. Till ett sådant omdöme hade Utskottet bordt vägledt sig genom en redogörelse, på hvad vis den konstitutionella ansvarigheten i afseende på denna sak blifvit utkräfd på rådgifvarne; ty är för en sådan åtgärd ansvarighet utkräfd, så måste rådgifvarne också hafva handlat i nationens namn och skulden alltså vara statens. Ett annat förbållande skulle leda till den orimlighet, att ansvar skulle kunna följa på en handling, i hvilken ej låg någon öfverträdelse af stadgadt lagbud. Då det således är för mig klart, att, just med afseende på den omständighet, att RiksRätt skall pröfra ansvaret för de Konungens rådgifvare, som tillstyrkt den ifrågavarande åtgärden, skulden måste vara statens, och det icke kan vara representationen hvarken värdigt eller tillständigt, att låta ett till sådan grad lagstridigt förhållande fortfara, att enskildes förluster deraf möjligen blifva en följd eller rtegeringen åtminstone nödsakas att uppehålla statens fordringsegare i deras lagliga rätt, så kan jag för min del icke biträda Utskottets förslag, hvilket dessutom, genom afstyrkandet af något serskildt anslag, insidiöst antydt möjligheten för regeringen, att med det ordinära anslaget vidtega åtgärder till skuldens förminskande, en rättighet, den jag icke vill medgifva om på goda skäl kan visas, att skulden ej är någon annans än Svenska statsverkets. Begärde återremiss. Hr Ekholm. I likhet med någon föregående Talare, vill äfven jag försöka att utan vidlyftighet och med förbiseende af aflägsna förhållanden yttra mig i denna fråga, emedan jag anser ett öppet förklarande om mina åsigter härutinnan kräfvas af sakens vigt och min ställning såsom representant? Ehuru jag icke är alldeles invigd i Kabinetts-kassans hemligheter, äger jag likväl tillräekligt objektiva skäl för bildande af ett inför min öfvertygelse giltigt omdöme. Jag anser mig och enhvar representant äga tillräcklig upplysning, för att kunna bedöma skilnaden mellan orden: brist och skuld. Således torde någon redovisning häraf icke vara af nöden. Jag anser vara ådagalagdt att skuldsättningen ägt rum, som man vill hvälfva på Kabinettskassan; att vidare denna skuldsättning ägt rum i uppenbar strid med 76 Regeringsformen, såvida man vill indraga statsverket i betalningsskyldighet. Jag anser vara medgifvet, att det nu af Ständerne beviljade anslag är fullt tillräckligt för ordinarie behof, att deraf med noggrann hushållning kan göras be sparingar. Alt det förra anslaget, som jag förmodar, var lika stort då skulden gjordes, således var 100,000 Rdr för högt. Då förefaller det mig helt onaturligt, att en brist kunnat uppkomma till så stort belopp som 4100,000, och dels klart, att en oförklarlig misshushållning ägt rum. Man vet att Istora besparingar äfven undertiden kunnat göras på de ordinarie utgifterna, då t. ex. flere diplomater, i såsom Grefve Björnstjerna och Grefvarne Löfvenhjelm m. fl. kunnat under långa tiderne vistas jhemma i landet. Hvart hafva dessa besparingar tagit vägen? Minne deruti äfven finnes en brist, som man framdeles komraer att yppa eller få yeta? Jag anser följaktligen, ehvad upplysningar än må lemnas, att man under närvarande förhållanIden, må taga sig till vara för ett godtroende, som (ej af några omständigheter kan rättfärdigas. Jag Itrotsar hvem som helst att kunna bevisa, att skulden är statens, på eu för öfvertygelsen äskådligtI görande sätt, och således, om jag icke kan godkänna Utskottets skäl, finner jag mig likväl uppmaI nad att stanna i samma slut, som Högl. Utskottet. Hr Schartau: Angående den fråga, som utgör föremål för närvarande betänkande, hafva upplysj ningar. sedon den af StatsUtskottet behandlades, kommit i dagsljuset, som visserligen, i händelse de dessförinnan varit kände, kunnat och säkert I skolat verka till framställning å Utskottets sida af jandra motiver, men ingalunda till ett annat resulI tef, och som detta sednare alltid är och måste vara hufvudsak, så anser jag Utskottets tillstyrkande, oberoende af de derför begagnade motiverne, böra I bifallas; helst en återremiss synes mig endast kunna medföra en, för Landets Regering besvärande, I utveckling af det beklagansvärdt skandalösa facI tam, att vederbörande velat, mot R. F:s tydliga I bud, med skuld belasta Riket. För mig synes det