Aftonbladet – 23 februari 1841, sida 2

1 kedjan al dess laderneslands sociella och poltiska system. Vi betrakta sålunda Puschkins förflyttning in i Tyska litteraturen nästan som en politisk åtgärd af Ryssland, hvilket söker att slingra sina kän selspröt omkring hvarje den Europeiska civilisationens intresse. Det är en eröfring af annat slag, som det försöker: Tysklands litterära aktning måste vinnas. -Antagom denna såsom vittnesbörd, huru mycket ett intellektuelt lefvande folks öfvervigt i dunkelt medvetande erkännes af den materiella makten; men dessa slags hyllningar må ej insöfva ossVi hafva mer än en gång sett, att loford och smicker förträffligt kunna begagnas som lockmat, och att man lofvar skydda och vårda vår litteratur, vår filosofi, ja till och med vårt frihetssinne — om vi endast vilja ställa allt detta under skuggan af ett fråmmande protektorats vingar. Men folkets förstånd träffar af sig sjelf det rätta målet och dess vaksamhets magnetnål visar ovilkorligt mot norden. Vi hälsa med fröjd hvarje nordens nya manifestation i anseende till oss, ty ingen förmår bättre än Ryssland sjelft ådagalägga, att dess och vår nationalitet aldrig kan sammansmälta till ett förbund. De ifrågavarande öfversättningarna äro äfveniedes ett spörjsmål till våra sympatier, men hvartilt de svara ett högt och tydligt Nej! Afven Puschkin, denna utmärktaste af alla Rysslands skalder, kan ej lemna oss bevis, att det bildade Europas gränsor böra ryckas framåt ända bortom Moskau, och ännu mindre kan han bestyrka, att en ecen nationell Rysk poesi redan trädt i dagen. Hvyarje Neational-litteratur upphöjer sig endast derigenom till sjelfständighet, att den idealiserar sjelfva nationaliteten; men hvar finnes det Ryska folkväsendet . det ädla, andeligt stora, fullbildade, fritt och i full medvetenhet stigande, som i sin sjelfafspegling kan för oss framställa en stor mensklighetens tanka? månne i Knesernes palatser, denna menniskoklass, som öfverallt är lika hal och polerad, men dessutom i Ryssland bär spåren af en öfverilad finslipning? Eller i statstjenstens fjorton Kinesiska ranggrader? Man söke i sjelfva Puschkins verk efter den intellectuella nationaliteten! Vi finna öfverallt endast antydningar, ingenstädes något helt och omfattande; blott i den enkelt lydande, klagande 1yriken från Don och Wolga möta vi någonting sjelfständigt, ty klagan och umbärande är ju öfverallt stigandets begynnelse. Till dess kommande århundraden grundlagt ett mäktigt medelstånds sjelfständighet, tro vi aldrig på en Rysk literatur, ty denna kan endast härflyta från folklifvet och dess erfarenheter. Men hvad är en nations inre lif, der menighetens massa är intet, och de få förnäme allt? DBen Puschkinska sånggudinnans bilder äro allesammans formade ur Ryskt grundämne; de ha de små gnistrande ögonen och de Slaviska anletsdragen , men de tala, tänka och handla Tyskt, Fransyskt och Engelskt, ech det blir oss dervid hemskt till mods, ty vi känna ända i det innersta kontrasten mellan folket och dess seder. Alla dessa former, dessa åsigter ha vi redan träffat, och det gör oss dubbelt ondt att åter träffa dem här, emedar de redan på sin inhemska jord oangenämt berörde oss. Europas trenne hufvudfolks litteratur och bildningsformer äro redan så rika i deras yppiga mångfald, att det ej förundrar oss, om stundom denna ledsnadens och den ändamålslösa sjuklighetens poesi derur frambryter, hvilken i Byron uppnått sin högsta punkt; Men hvad skola vi säga om en litteratur som börjar med öfvermätthet? Vi ha i Puschkin ett gipsaftryck af den Engelske Lorden och dess utledsnad; han har ända till dräggen tömt alla njutningars , all sinnlighets bägare och anklagar verlden för brist och fattigdom endast derföre, au han bar för mycket. Den Ryske Grefven må uppgöra räkningen med sig sjelf. Men hvad rätt har väl den Slaviske poeten att inviga en ännu jungfrulig literatur med den högre kastens förruttnelse? Man läse t. ex. poemet aOnägins sju böcker; är det icke Byrons Don Juan,, men som ett svagare the af andra påkoket? Man läse aGrefve Nulin öfverallt lemnar man till pris åt vår begabbelse ett folks seder, som vi just nu skulle lära värdera i dess digter! cZiguenare, åter nu utledsnad vid lifvet , vid våra Städer, vid vår civilisation; men endast der hvarest det stora och herrliga finnes i öfvermätt, kunde ett slags skäl finnas till denna vedervilja. Detta poem, äfvensom aPoltava,p berömmer man såsom äkta nationellt; men det största är det icke, ty det bär osanningens stämpel inom sig; om det sednare vilja vi ej tro det, ty det är ett ideal af verkligt afskräckande råhet. I I Poemet: afången i Kaukasusp ser man en Ryss, hvari en Tscherkassisk flicka förälskat sig, men som lå sin sida icke älskar henne. MHvarföre? Gissa! är ;han redan kär? gilt? har han gjort ett löfte? Aldeles icke; sådant vore naivt, menskligt. Nej, vår Byss är för mycket blaserad, förstörd genom njutningarnas öfverdrift. Han klagar öfver att han för mycket lärt känna verlden och menniskorna, att hans vänskap blifvit förrådd, att kärleken är för honom en tom dröm, att i hans vilda bröst endast den onda lustans glöd bodde 0. s. Vv. År sådant den rätta kontrasten emellan den Ryska och den fria bergnaturen? Visst icke. Excellensernas salonger utgöra icke menniskan. aPoltava, är ett stycke Rysk histeria, satt i Vers, men utan djup och poetisk enhet. Hvilken gräslig, i hvilken bödelsmässig anda genomgår icke det hela! I Sådana anor, sådana forntida seder borde ett folk söka förgäta eller omhölja med sorgflor, I stället att skildra dem helt ohöljdt med det påstående, att det är poesi! Blod, mord, låghet, förräderi, aldrig något I högre motiv, sådant är denna dikts innehåll, och äfliven en verklig poetisk kraft häller 0s5 ej skadelösa I för det vämjeliga deri. Bland annat förekommer en bödel, alldeles tecknad efter den förvridna Franska romantikens mönster, således, ehuru tecknad eonamorre, likväl ingen Ryss. En sådan deremot är NcI vellen ePostmästaren,. Se här en liten profbit: I eHvad är då en Postmästare? En verklig martyr i fjortonde klassen, som endast hans tjenst skyddar mot stryk, och äfven den icke alltid. aJag var då ännu en eldig, otyglad yngling, och förargades icke litet på den obetydlige och småaktige Postmästaren, när han satte de för mig bestämda hästarna för en högt förnäm herres vagn. Likaså kunde jag på lång tid ej vänja mig vid plägseden, att betjenten hos Guvernören serverar gästerna efter deras rane. Nu finner jag likväl håda saI