Aftonbladet – 20 februari 1841, sida 3

vo TRADE AA MINERN: EE — Elt kärleksäfventyr på ön Tschusan. Fu bref från Tschusan, i Engelska bladet Muraing Crorien, berättar följande originella kärlekshistoria: Dagen efter, sedan vi blifvit inqvarterade, strök jag omkring i den öde staden. Då jag mönstrade husen på en af de bättre gatorna, blef jag varse ett per ögon och händer skimra fram bakom ett fönster. Denna syn visade sig under det jag gick förbi huset. Jag vände mig om, och ögon och händer voro ännu qvar på samma ställe. Huru jag föll på den tankan, vet jag icke, men jag slöt att de tillhörde ett fruntimmer. Men möjligtvis hade jag kunnat visa mig; derföre beslöt jag att förskaffa mig visshet. Jag tittade mig omkring, och då jag fann att ingen såg mig, smög jag mig till husdörren. Som jag icke ansåg nödigt att vänta tilldess den öppnades, så lade jag genast axeln emot, och dörren gaf vika för min bön. Knappt hade jag trädt öfver tröskeln, förrän jag fick syn på ögonen och bänderna, jemte deras ägarinna, hela gestalten i ett tillstånd af uppenbar bäfvan. Ni vet väl, att jag icke talar Chinesiska, och således gjorde jag icke något försök att med ord göra sig begriplig. Jag föll på knä och ville kyssa den unga damens fot; men kon drog den tillbaka, och jag kysste golfvet två eller tre gånger, hvarpå jag, i förmedan att Chinesiskorna hafva bjertan liksom andra flickor och sannolikt på samma ställe, lade handen på mitt, och såg huru hennes små ögon glänste och hennes små händer slogo tillbaka en liten med guld virkad slöja, och hennes små fötter trippade ett eller tvenne steg emot mig. Min åsyn tycktes hafva gjort allt det intryck på henne, som en anspråkslös man förnuftigtvis kunde vänta sig, Aldrig i min lefnad har jag blifvit så förvånad, som öfver den lätthet, hvarmed jag lugnade henne; ty då vi voro i China, bade jag väntat att det sköna postlinet skulle gå i kras af blotta förskräckelsen. Knappt hade jag legat på knä i två eller tre minuter, och tre eller fyra gånger lagt handen på bjertat, förrän jag såg, att jag i hennes ögon alldeles icke var något odjur. Al! möjlig befordran och alla prispenningar skulle jag nu gerna afstått för ett eller ett par ord Chinesiska; men detta låg utom möjlighetens gräns. Jag hade således blott en enda utväg: jag började tilltala henne på Engelska, sade henne naturligtvis, att hon ieke bade det ringaste att frukta, ingen menniska i verlden skulle göra benne något förnär, ech jag ansåg henne såsom en himmelsk diamant ef det renaste vatten, qvarlernnad enkom för att genom sin lysande skönhet förtrolla de utländske barbarernen, Jag tviflar icke det ringaste, att hon ju förstod allt hvad jag sade. Hon svarade mig på Chinesiska, att heia hennes familj af förskräckelse måste hafva gripit till flykten; ty då hon en afton kommit hem från ett theparti, hade hon funnit allt tomt och äfven velat följa de flydda, samt uppnått vestra stadsporten, men der blifvit skrämd vid åsynen af några bland våra och återvändt bem. Ingen själ fanns i huset utom hon, och derföre hade hon varit mycket rädd, men nu fruktade hon icke. Har ni någonsin sett den Stun ma i Portici? Narturligtvis. Nå välan, så vet ni huru jag begrep allt det der. Huset var ett allra som nältaste ting, det såg verkligen ut som en stor leksak; fem eller sex rum i svit och lika många uppför en trappa. Min lilla vän trakterade mig genast med en dryck, som smakade vämjeligt söt, hvilken hon serverade i en med guldtråd öfverdragen glaskula, hvilande på en fotställning af skuret elfenben, och icke olik våra vanliga moderna Chempagne-bägare. Verkan af drycken måste hafva varit berusande, ty fastän jag blott tog tvenne klunkar, så märkte jag dock snart att allt började dansa omkring för mig. Jag skulle hafva fallit i sömn, men min sköna värdinnas nyfikenhet höll mig vaken, och då hon fann att jag ver ett fullkomligt oskadligt ting, handterade hon mig scm en docka. Jag tror, att jag var nära tvenne timmar hos henne, hvarunder jag genomstökade allt som fanns i huset, hvilket hon gerna tillät mig, då hon såg huru mycket nöje allt detta nya gjorde mig. Hela historien föreföll mig, då jag återkom hem, såsom en dröm. Fiickan lät mig så tydligt förstå, som hade hon varit bildad i en uppfostrings-ansta!t vid London, att jag icke fick tala FSS