Aftonbladet – 19 februari 1841, sida 2

funne tillfällen, för Norges brödrafolk ådagalagt de lifligaste sympathier; — som dessutom nu äro i begrepp, att i åtskilliga för rikets framtid högst vigtiga statsargelägenheter fatta sina beslut: — — Samma Ständer, säger jag, böra väl icke t2ga ett förhastadt, snart ångradt steg, endast för att sätta deras personligheter i säkerhet för Riksdagens aldrig uteblifvande larmskott. Det trångmål, hvaruti kabinettska.ssan sig befinner, hade imedlertid kunnat förtjena ett annat behjertande än det som uppenbarat sig hos den rika och mäktiga association, hvilken genom subskriptioner bildat det emot Ständerna fiendtligt sinnade nya skriftställeriet. Denna koalition har, för kabinettskassans räddning — liksom för sina öfriga politiska syftemål —, valt det, om vissa egenheter i förstånd och bjerta vittnande, besynnerliga medlet, att till allmänheten sprida förklenande misstankar om några misshaglige representanter, både i anseende till deras offentliga och enskilda Jif. Märkligt nog tillhöra de sålunda utpekade ock brännmärkte representanterne antalet af dem, hvilka merändels i de förnämsta meningsstriderne på den parlamentariska vädjobanan vunnit afgörande segrar, och hvilkas moraliska öfvervigt bar sin egentliga grund i deras orubbliga aktning för sanning och rätt, i deras uppriktiga nitälskan för medborgerlig tro och heder, i deras försigtighet att aldrig öfverträda måttans gräns och att aldrig låta lycksökeriets hänförelse tillrycka sig förståndets tyglar,. Om nu den nyssnämnda associationen, i stället för att lemna materiella bidrag, för att på ett så oädelt sätt angripa sina politiske vederdelomän, hvilka vanligtvis mottaga anfall af denna beskaffenhet utan annat svar än medlidandets löje, hade sammanskjutit en fond, tillräcklig för Regeringen att amortera den nu för allmänheten bekantgjorda utländska gälden, så hade man åtminstone icke kunnat förneka denna nya industri-förening — en viss grad af ridderlig anda. Och, i sanning hade Regeringen med allt skäl kunnat, från detta håll vänta en sådan tacksamhet, — med fog göra anspråk på ett dylikt bistånd. Vare sig af fruktan eller tillgifvenhet har den gamla Regceringen, till tjenst för de verkliga eller inbillade intressen, hvilka formerat denna association, uppoffrat en icke ringa grad af sin popularitet och en ganska väsendtlig del af det administrativa goda, som långt för detta kunnat utan svårighet skänkas ett folk, hvilket i sjelfva verket begär så litet, för att vara tillfredsställdt! Må man ej invända, att de associerades förmåga icke medgifvit ett tillskott af denna beskaffenhet. Långt derifrån! Denna uppoffring hade tvärtom, för deras kollektiva bemödanden, varit en föga kännbar sak. De räkna ibland sig åtskillige millio närer, hvilka af styrelsen hugnats med många gunstbevis, men ännu aldrig offrat en enda skärf på fåI derneslandets konstitutionella altare! Mine Herrar! Den vidlyftighet, hvarmed jag yttrat mig, finner måhända sin ursäkt i ämnets egna loch ovanliga art! Det kan icke vara utan intresse, att betrakta det från serskilda, mindre allmänna synpunkter — att inhemta upplysning i dermed förenade frågor, hvilka thy förutan lätt kunna undI falla uppmärksamheten. — Jag har, som jag hoppas, tydligen utmärkt det fall, då det, efter mitt förmenande, möjligtvis kunnat för Rikets Ständer blifva ett vigtigt åliggande, alt i denna tänkvärda sak mellankomma, för att, om möjligt, bevara Styrelsens anseende och afböja en betydlig del af den !oreda, som nu förlamande verkar på Regecringsärendernas gång. Detta fall har icke inträffat. Vi äro kanske nu vida mer aflägsnade derifrån, än lför några veckor sedan. För att fatta ett någorlunda klart begrepp om vår sannskyldiga ställning, hänvisar jag till mitt här producerade yttrande i ;Talmanskonklaven, den 9 i denna månad. Den framställning till StatsUtskottet, hvarigenom Konungens Regering äskat undsättning för den olycksdigra kabinettskassan, kan i formvidrighet endast liknas vid det sätt, på hvilket Riksgäldskontorets skyldighet att borga för hypoteksföreningar, vid förra Riksmötet tillvägabragtes. Ett ministerielt skådespel af denna beskatfenhet bör icke få uppföras vid denna Riksdag. ! Det kortvilliga, svagt motiverade slutet i StatsUtskottets memorial gifver anledning till åtskilliga betraktelser. Det utmärker en skygghet — cen :villrådighet — ett vankelmod — Som endast kan förklaras genom den både inom och utom Representationen ingalunda sällsporda fruktan, att det ädla och värdiga språk, hvilket tillhör en djup, manlig och lugn pröfning, skulle, så vidt fråga är om ärender af en för Regeringen synnerligen ömtålig art, icke kunna här, liksom i Norrige och andra konstituticnella stater, af folkombuden begegnas, utan att utmärka brist på undersåtligt nit och möjligtvis alstra ett misshag, föga förenligt med de flestas uppfattning af deras enskilda ställning till makten, och af den grad af försakelse, som denna ställning anses medgifva. Imedlertid äro följderna af en sådan fruktan lika menliga för de ämnen, öfver hvilka Rikets Ständer hafva att hos Kongl. Maj:t sig utlåta, som för det anseende, Ri kets Ständer böra åt sig sjelfve bevara. Hvarje till Riksförsamlingen hörande ledamot — vore han än aldrig så obetydlig — har ett dyrt åliggande att upprätthålla och vårda detta anseende! Endast cen ren medyetenhet att hafva i sin mån redliger och efter bästa förmåga sökt dertill medverka, förmår skänka varaktig tillfredsställelse och bereda i någon ersättning för Riksdagslifvets mödor och uppoffringar! Pen sak, hyarom nu är fråga, hade förtjent en djupare behandling. Mer än någon anIman har den ådragit sig Nationens och kanske äfven utlandets uppmärksamhet. Våra kommittenter hafva sina blickar fästade på oss. De genomskåda TT våra bemödanden och handlingar! De vänta att lvåra innerligaste politiska tankar — vår medborJgerliga tro — våra fosterländska åsigter icke skola l förändrats, hvarken af stundens hänförelse, eller af Idagens skiftande färger! 1 Om jag imedlertid å ena sidan antager, att UtIskottets svar kunnat vara vida bättre uppställdt, att Idet bordt innefatta flere motiver och ett mera räsonneradt omdöme; fordrar likväl rättvisan å andra sidan, att jag vitsordar — att jag formligen erkänner — — svårigheterne, att kunna ibland fyra Petade ffa ci;M Ar ÄLL Är RA RAA TA