Aftonbladet – 19 februari 1841, sida 1

RN — Yr Lan Re heregården, och tvärtom. Han war viss om, alt då alla fordrade en sådan rättighet, ville de ock erkänna den åt andra. Han sade sig veta, att man sökte göra Chartans anhängare misstänkte, alt de skulle hysa förstörande planer och skulle åsyfta en delning af all egendom, o. s. v. Men de som utgifva sådant, veta rätt väl att detta icke är Chartisternes mål: vi veta alla, sade han, att utan skydd för egendom finnes icke något skydd för arbete. (Bifalisrop) Det var ägande rätten, som gaf värde åt arbetet. (Bifall) Nog vete vi alla, att om vi kunde vara jemnlike i dag, kunde vi ej vara det i morgon. Han vederlade ryktena, att Chartisterne vållade de brott, som begingos i landet; och trodde, att dygd och seder kunde finnas äfven i den armes koja, om hans rättigheter aktades. Han gjorde sig försäkrad, att de nu församlade skulle lyckas i sina förebafvanden genom moderation, allvar och ihärdighet. M:r ONei! vidrörde sedan delidanden och förföljelser, Chartisterne hade lidit för sina bemödanden, att med alla laghga medel förskaffa sig medborgerliga rät tigheter; han hoppades, att mötet skulle förblifva chartans vänner; att alla de arbetande klasserna skulle uthålla i sina bemödanden, intill dess hela massan af folket blef suverän och friheten — dess gudinna, — blef drottning. Sedan äfven andra talat, föredrog ordföranden resolutionen enligt Mr Clarksons förslag och uppmanade dem, som biföllo-densamma, att aftaga battarne samt upplyfia händerna, samt ropa Ja! Detta skedde enhälligt, och luften skallade af bifalis-ropen. Nu antog mötet ett annat utseende, då propositioner framställdes, rigtade enskildt mot Daniel OConnell. Hårda beskyllningar gjordes denne, såsom en Chartisternes farligaste fiende; mön till något beslut föranledde de ieke. Deremot synas meningarne varit mera eniga emot Lord Melbourne och den nuvarande ministeren; och en adress föreslogs till Drottningen, att afskeda densamma. Denna adress, ehuru den atvisar, att Tories haft sin hand med i spelet, torde intressera genom den öppenbet, hvarmed dena angilfver mötets syftemål, och vi meddele den derföre.: Den var af följande lydelse: Till H. M. Drottningen! Vi alla här församlade ombud. från de flesta orter af England och Skottland anhålla, att vid foten, af: thronen få nedlägga vår klagan, och att ådagalägga, huru det lilla antalets sofisterier qvarhållit. mängden i okunnighetens band. Men upplysningen bar skingrat töknet; den har öppnat våra ögon angående de olagliga inkräktningar, man tillåtit sig på våra rättigheter. Vihafva väl hört talas om reform, men förgäfves skådat omkring oss efter dess välgerningar. Vi åskåda dagligen de jettelikaste förbättringar, de mest förvånande uppfinningar, syftande att underlätta menniskoarhetet; men förgälves skåda vi omkring oss och fråga efter vår del. Vi hafva sett, huru de rikas öfverflöd allt lättare anskaffas; men de armas behof de finnas allt mer svåra att tillfredsställa. Vi hafva ropat efter bröd, men man gifver oss stenar; vi hafva ropat efred, men man har gifvit oss en ökad krigsmakt, som vi nödgas betala; vi så, men få ej skörda; vi sträfva genom ett långsamt och tungt träldomshf — och se — sysslolöshet, vällad af deras nycker, som innehafva makten, behandlas såsom ett brott, ja — som det värsta af alla brott — uppehållande en eländig tillvarelse i ett kallt hviloställe, otrefligt anordnadt för den uttröttade och utsvultne slafven, som man förnekar trösten af ett samhälle, en maka för sitt hjerta och barn af sitt kött. Vi hafva inom ett år varit vittnen till ett kongligt bröllop och födseln af en thronarftagerska; men hvad tröst gifva väl dessa tilldragelser åt oss? hvad glädje kunna de sprida ibland oss? De rike, de betitlade, de fåfänge kunna nalkas er med smickrets språk, då vi tala sanningens. De bexs rätta eder ingenting om de arbetande klassernas behof, bekymmer och mångfaldiga klagopunkter. Ingifva vi inga föreställningar till Underhuset, säger man att vi hafva ingenting att beklaga oss öfver; afgilva vi åter sådana, behandlas de med förakt och blifva beledda. Vi vände oss til eder, såsom det sista hoppet; vi uppstå för att försvara edra rättigheter, under det vi påkalla våra egna; ty öfvertyga eder om, att monarkiens fall är en snar följd af de arbetande klassernas undergång. Inga härar kunna motstå ett förenadt folk — inga kedjor I nda en nations vilja— inga fjättrar kunna smid nog starka, att sammanlänka förnuftet vid ulen af tyranners segervagn. Beskattningar haft: a blifvit godtyckligt afvägde efter lättjans bel .f, för att med våld utpressas af de arbetande lefnadsbehof. Huru är det väl möjligt, att nal, rens ordning kan blifva så förvänd i upplysningens tidehvarf, att den allena, som arbetar, icke kan blifva en delegare i vinsten, och de, som icke arbeta, skola endast lemna slafven smulorna af deras öfverflöd. Vi kunna ej längre uthärda det! Vi hafva fördragit intill dess uthålligheten skulle blifva ett brott: och under det vi så lida, blifver eder thron svag; ty tro oss! eder sanna styrka är i folkets bjertan — starkare, hundratusen gånger starkare, än kanoner och svärd, som ingenting framalstra. Vi äro alla skapade efter Guds beläte; vi måste alla lika lemna makten för evigheten; hvarföre då denna stränga skiljaktighet, denna retande åtskilnad, denna serdeles olikhet genom hela lifvet? Vi hysa den djupaste vördnad för Hennes UMaioecstfät KAKA Hafa BR ARhufvide vi arnon