Aftonbladet – 18 februari 1841, sida 1

slutliga Irec5ullatenD, atven at actcnyHHa raadeag : Skulle det icke vara nog för oss, att hafva sett ett i högsta grad missbrukadt rådgifvarekall, en vanvårdad föredragande verksamhet, en kraftlös högsta domaremakt, undgå national-representationens ogillande opinion? Skulle det ej vara tillräckligt, att blicka på den ministere, som, liksom för att trotsa denna, icke tvetydiga opinion hos nationen, och ur stånd att tagaett enda sjelfständigt steg för återställandet af lagarnes välde framför godtyckets, så att säga låter släpa sig på sina taburetter i samma kretsgång, som de fordne reservanterne; och som ännu efter , år icke kunnat hvarken komplettera dess i grundlagen förutsatta eget antal, eiler förskaffa Rikets Ständer svar på deras beslut i grundlagsoch lagfrågor, eller ens företagit den ombildning af styrelseverken, som var hufvudsyftemålet med den reorganisation af Statsrådet, hvilken Konung och Ständer beslutat? Skulle vi väl ens kunna önska, att af denna ministåre erhålla ett program över de principer de anse sig böra följa, då de icke en gång på hela denna tid visat sig inse behofvet af ett sådant, för såväl Konungen som folket: dem förre för att hafva något bevis på deras duglighet, det sednare för att kunna ens egna dem en skymt af! förtroende? Kunna vi inför nationen och inför våra egna samvetenr försvara, att vi med tystnad längre förblifva vittnen till alla dessa förebud af ett fortfarande oefterrättlighets tillstånd, till alla dessa fortsatta försök att kringgå grundlagar, Ständers beslut och allmänna önskningarne? Aro då icke de under sista 7 månader af förra året oss meddelade, 0mogna och outredda propositioner ett tillräcklidt bevis på regeringens ohenägenhet, att genom samverkan med Rikets Ständer bringa nationens angelägenheter till ett fosterländskt mål? Och behöfdes det, att regeringsåret 1840 skulle slutas med denna, Rikets Ständers värdighet kränkande sido-handling: remissen till StatsUtskottet, angående anslag för betalning af lån, till hvilkas upptagande Rikets Ständer aldrig enligt 8 76 Regeringsformen gifvit sitt samtycke? Var ej måttet af en tjuguårig miss aktning mot nationens represontanter dessförutan rågadt? Kunna vi dessutom ett ögonblick dölja för oss sjelfve beskaffenheten af vår ställning till Medstånden; i synnerhet till den numera nära nog blott löntagande Adeln och till Presteståndet? Eller kunna vi tro, att denna ställning genom ett underverk skulle på en gång kunna blifva förändrad? Vi hafve uppfyllt det aldranödvändigaste af vårt åliggande, det att tillse: att Statsverkets inkomster, så vidt utan kassorna: inventering sådant kan tillförlitligt ske, blifvit redovisade; samt att medel komma att finnas för de statsutgifter, som äro nödige för riksärendernas vanliga gång. Åtgärderna i det förra afseendet äro, nu som förr, lika litet betryggande för nationen, som äfven häreftersäkert kommer att skatta millioner utöfver behofvet; men de äro i sednare afseendet fullt betryggande för Regeringen, att ega tillräcklige medel för alla nödvändiga behof. om den vill egna minsta omsorg till klok hushållning och ändamålsenliga reorganisationer. Vi kunna således numera, i dessa afseenden, tryggt åtskiljes. Hvarken konungafamiljen, eller ecclesiastikstaten eller den löntagande embetsmannen, eller krigsmakten, eller milda stiftelser, eller lärda samfund, eller allmänna inrättnivgar, icke en gång hofpensionärerna på indragningsstaten, behöfva frukta, att ej deras vanliga andelar af folkets skattemedel icke komma att utgå; och hvad angår de stora anslagen, som derutöfver blifvit yrkade till krigsförråd, fästningsbyggxad, allmänna arbeten, fängelser, kommunikationer, 0. s. V., anser jag em så total brist på garantier vara för handen, att dessa med omsorg, noggrannhet och system blifva använde, att jag icke tror, att detta Stånd kan bevilja något dertill, i synnerhet sedan StatsUtskottets förberedande beslut i dessa afsenden tydligen utvisa, huru allt går ut på att draga bankovinsten och öfverskottena i Riksgäldskontoret till ändamål, hvilka icke gagna utan snarare komma att försvåra jordbrukarens belägenhet; och denne slutligen knappast får en skärf tillbaka af dessa, till största delen hans egna utlägg: sedan alla de välmenta förslag att med betydligare andelar deraf befordra strömrensningar, aftappningsoch odlingsföretag, spanmåls belåning, och smärre fastighetslån, blifvit alldeles förqväfde eller bortvrängde. Med smärta erkänner jag, att mången nyltg och vigtig fråga ännu hvilar oafgjord, hvilkenr, om den riktigt behandlas, kunde verka godt för landet; och jag måste med bekymmer erinra, att den vigtiga ombildningen af National-representationen icke ännu kunnat bringas till ett förberedande beslut för nästa Riksdag. Men 0oaktadt jag med tacksamhet erkänner de ädla bemödanden, som åtskilliga Ledamöter af alla stånd i en och annan af dessa frågor ådagalagt, och oaktadt jag hoppas, att KonstitutionsUtskottets arbeten icke i framtiden skola blifva utan al frukt, kan jag likväl icke deraf låta förmå mig att längre återhålla uttalandet af den öfvertygelsen, att vid denna Riksdag vi icke äge ringaste hopp, att se någonting vidare utfördt till Na tionens belåtenhet, genom de fyra Ståndens förenade beslut; att vi lika litet hafva att vänta någonting al Regeringens medverkan ; samt att vi således göra rättast för nationen och för ess sjelfve, om vi uppmana samtliga medstånden, att gemensamt med oss hos Konungen anmäla, det Rikets Ständer den 45 nästkommande Mars äro redo att åtskiljas; hvarföre Rikets Ständer endast företaga de ämnen, som hafva oskiljaktigt sammanhang med Riksstatens uppgörande, Bevillningen, samt Banko-oeh Riksgäldsverkens förvaltning; anhållandes Rikets tänder, sedan Hans Maj:t icke under Riksdagen fattat beslut angående flera till Hans Maj:ts sanktion öfverlemnade förslag i grundlagsoch andra lag-frågor, samt Rikets Ständer i öfrigt såväl genom StatsRådets inkompletta skick, som genom de allmänt erkända bristerna i representalionens sammansättning och arbetssätt, icke hysa hoppet att vid an offö om da Då re nr FE