Aftonbladet – 18 februari 1841, sida 1

HdUlUCt al CU S5adall Hy lor tot onMNatlonalrepresenta tionen, hvilken allena kan betrygga massan af fol ket, att se sina angelägenheter vårdade af trogn: och nitiska ombud, samt att finna lagarna efterhanc bringade i öfverensstämmelse med ett samhällsskick hvilket utlof:ar personlig jemnlikhet inför lagen, till erkänner gemensamma rättigheter och skyldighete åt alla medborgare samt fordrar de styrandes si väl som de styrdas lagbundna samverkan för fäder neslandets förkofran och sjelfständighet: se der hvar vi hade uppdrag att åstadkomma! Det har äfven blifvit allmänt erkändt, att dette Stånd vid Riksdagens början redligen sökt begagne sin rätt, att väcka de frågor, som för sådant ända mål borde blifra föremål för de fyra Riksstånden: pröfning. Endast den fullkomligaste obekantskaj med det inre skicket af em på fyra rum beslutandt national-församlings öfverläggningar och arbetssätt samt med alla olyckorne af Regeringsmaktens infly telse på enskilda välfärds-angelägenheterna, genon ekonomiska lagstiftningens godtycklighet, har kun. nat föranleda klandret af dessa frågors talrikhet, el. ler de så kallade motionernas mängd. Hvarje vand Riksdagsman vet, att de flesta deraf kunna hänföra: till de stora lagstiftnings-, statsreglerings-, bevill ningsoch bankförvaltnings-ärender, hvilka Riket: Ständer ovilkorligen måste förhandla, samt att de öfrigas behandling, såsom bloct i önskningsväg till hörande Rikets Ständer, i högst få fall påkalla er för Riksdagsärendernas afgörande hinderlig fullstän. dighet. Det kan således med visshet antagas, at detta Stånd, egande ifrån förra Riksdagar i sin: protokoller det vackraste arf, af i folkets intresser afgifne förslag utaf så väl bortdöde, som ännu lef vande Riksdagsmän, förvaltat detsamma på ett sätt som kunnat blifva lyckligt för nationen, om Bonde ståndets meningar vunnit mera deltagande hos Med stånden, om Utskotten deråt egnat den uppmärk. samhet de onekligen förtjenat; men framför allt, on vår regering deråt lemnat den välvilliga medverkan som den stora, statsunderhbållets tyngd uppbärandc massan af folket likväl synes ega rätt att af henne fordra. Men behöfver jag säga, att så icke varit fallet; Har icke genom det nit, hvarmed tidningspresser nästan öfver allt i riket sökt meddela Riksdagsför: handlingarna, ech oaktadt alla de svårigheter som fyrdelningen medför att följa öfverläggningarne, hele Svenska allmänheten i detta afseende kunnat bedö ma förhållandet? Huru blefvo icke, på ett nästar föraktligt sätt, våra bemödanden tillintetgjorda, at! fästa Konungens blickar på folkets sanna belägen. het, att uppmana honom att skydda massans misskända intressen, ech medla med de folkklasser; som inkräktat och ännu alltjemnt söka att inkräkta på medborgarnes allmänna rättigheter; att ordna de la: gar, genem hvilka dessa rättigheter egentligen skola vårdas ocs betryggas; och att befordra de förbätt. rande reformer, hvilkas nödvändighet Konungen redan i så många fall gemensamt med national-repre: sentationen sjelf erkänt, men hvilkas utförande en. sidiga intressen och aristokratiska, ja, ofta rent despotiska grundsatser, hittills förhindrat? Hafva v icke sett de flesta förslag, hvilka haft till föremål folkets allmänna fördel och isynnerhet detta, snart sagd allena hela statsbyggnaden underhållande, Ståndet: lindring och lättnad fördröjas, förvrängas, ja, oftasi tillintetgöras, genom de tvenne Stånds bebandlingssätt eller beslut, i hvilka likväl, enligt hvad heels nationen vet; regeringens inflytelse är så :stor, at ännu icke vår Riksdagshistoria framter ett exempel, att hon icke lyckats der genomdrifva hvad hon med allvarlig vilja önskat? Skulle jag väl behöf. va genomgå de speciella bevisen för detta påstå ende, då dylika händelser äro oss så nära, att de finnas i hvarje mans minne? Nej, jag kan tryggt lemna det till Eder, mine Bröder, attåterkalla dem i en sorglig hugkomst. Och huru många vigtiga frågor återstå ej, hvilka efter allt utseende få ett lika, om ej svårare öde! Eller är det väl troligt, att vi hafva att vänta annat af dem, som med en synbar motvilja lemnade oss eftergift af den, Svenska jordbruket olagligt påbördade passevolance-afgiften; som tvekat att mildra fattigdomens börda med en nedsättning i den personella bevillningen; som sökt genom höga tullafgifter på nödvändighets-artiklarne, och genom en, den mindre jordbrukaren undertryckande produktions-afgift på hans enda möjliga förädling af de svårt afsättliga jordalsterna, mångdubbelt återkasta på massans skuldror de bördor, hvilkas ringa linåring de icke förmått, i de förstnämnde afseenden, att hindra? Hafve vi ej sett dessa fortsatta försök att tillintetgöra Borgareoeh Bondeståndens ihärdiga bemödanden, under pröfningen af behofven för Statsverket, att genom vid anslagen fästade vilkor åstadkomma de besparingar, kontroller och förbättringar, hvilka allmänna opinionen länge ansett nödige, nyttige och utförbare? Hvarföre skulle icke Regeringen åtminstone känna sig skyldig, att erkänna behörigheten af dylika vilkor, då den alltid hade sig öppet att framlägga för Rikets Ständer de planer, hvilkas nödvändighet och nytta kunde göra dessa vilkor öfverflödige; planer som alla konstitutionella regeringar måste uttänka och föreslå, på det att de må kunna blifva ett rättesnöre för deras egna och national-representationernas samverkan? Haflve vi ens, i alla af de angelägenheter hvilka kunde bereda massan af nationen några tillförlitligare garantier eller något medel att öka arbetets frukter och produktionens behållningar, funnit oss kraftigt understödde af det Stånd, hyvilket handlar i egenskap af städernas representanter? Om vid denna Riksdag detsamma i många afseenden gjort sig förtjent af vår aktning och tillgifvenhet, då det gällt att motstå fortfarandet af ett godtyckligt styrelse-system, att hejda förvaltningens omätliga begär efter inflytelse på såväl den offentliga som den enskildta verksamheten, eller att bringa till besinning en slösande förvaltning på samma gång förhemligad och oordnad: hafva dock ej andra fall funnits då det svikit vårt hopp? eller hafve vi icke, midt ibland den eniga samverkan, som utvisat att Borgareoch Bondestånden äro Svenska nationens sanna representanter, likväl måst se dessas majoriteter skiljde, till exempel i lifsfrågan för folkets framtid, den samfälda vo!rätten, liksom vi nu hotas, att se dem skiljaktan am anvrändningssättet af do många millianer.