Aftonbladet – 15 februari 1841, sida 4

SS YHRR I PELIVSISAS YLES 00 800 IE jag, met slntet af Camoeran, fann mitt fäådernesland S ander Rysslands faderiiga knutpiska, ech redan ka; de jag i min förskräckelso nedstörtat det ena vatten glaset efter det andra, då ändtligen min ibotten he-j! derliga gubbe med skåpet rullade upp er gladare! tafia för sina deltagande åskådare. Bu tu tre såg: jag åter det gamla Sverige upprättadt och efter 40: års förvillelser kommet till sarama punkt tillbaka, , hvarifrån das jange Schweden utgick. Innerligt be-, låten. härmod, slåckto, jag ut det i pipan bardt när nedbrunna ljuset, vände näsan mot väggen, och snart tillslöl em ljuf sömn mina trötta ögonlock. Vanligt vis brukar icke drömmande vara min svaga sida, e-j! hura folket påstår det jag stundom brukar tala ij: natimössan. Men nu sväfvade alla de märkliga 31 tafiorna i beständigt virrvarr för mina sinnen, ochi. jeg tyekte mig i drömmen förgäfves slå den ena ef-l ter den andra, en ny Moses lik, mot berget. Dej köllo ihep ändå, så sega vore de, och jag kundel deraf märka, att de icke vore af samma simpla grå: sten, som Moses tyckas vara på konterfejet i salig Höbners bibliska historia. Medan jag som bäst var sysselsatt med dorna motion, ec8å kom till mig enl. gammal man, beprydd med silfverhårens, och på hans rygg hängde ett ganska respektabelt skåp, hvilket jag, vid närmare påseende, fann vara ett så kalladt kikakåp, som man temligen allmänt får se vid gatuhörnen på småsiadsmarknader. Gubben asåg mig ganska vänligt an, Och hälsade: god måren,, och jag svarade: aSamåällets första grundare vero krigare, ly för ats skapa feråras krafils Himlen vete hvar jag I nattmössan tog denna magnifika fras, som psassade till gubbens helsning lika väl som ayxskaft till Guds freds. Men man vet ju, att drömmen bar sin egen logik! Och dermed så frågade ban, hvarföre jag så der ville förderfra de vackra taflorna, hvilka han tyckte förtjorna ett bättre öde, bvarpå jag, som höfligt folk brukar, genmälde: det angår digi inte. Men gubben släppte mig inte för så godt köp; jag måste fram med sanningen och bekände uppriktigt, att de der taflorna bedröfvade min själ, emedan de voro sådana spådigra elyckskerpar, och hade jag val vridit nacken utaf spådomarne så hoppades jag, att de icke heller skulla slå in. Gubban ruskade på hufvudet och mente tro på, att man! ieke kunde spjerna mot udden, och för öfrigt — sade han — så är ju allt det der snart förbi och efter 40 års förlopp allt åter godt och väl. Jo i Heisingland ock, ropade jag och dämgde taflan i berget, vi skola ju då stå på samma punkt som nu. Häll, skrek gubben och höll min arm tillaka, det är inte! sant, och ingen P, bvarken Pål eller Per, kan sätta: P derför. Hur vet du det? — sa jag, och jo — sa han — här i skåpet har jeg det 414 året; du skall! veta, alt det är en Camera obscura, sådan blott våra tider kunna frambringa. Han lyfte skåpet af ryggen, satte det på sin fotställning, torkade rent; glaset och böjde mitt hufvud ned emot det ena af; dem. Och jag såg . . .. Det var ingen vanlig tafla som öppnades för; mina blickar; det var en blick i framtidens dunk-; la regioner. Man borde väl ej tala om sådana der saker så här öppet, men Fahlu tidning har ju lofvrat ait tala om för Fahlu stad och län allt hvad den kan komma öfver, både dröm och verklighet, och derför får det gå. Men, kära vänner! tala inte ni om det för någon, ty då blir; det ju bara sqvaller af alltihop, Ja, hvar var jag nu? — jo! — Jag såg blott idel rök och dam, men omsider skingrades dimmorna, och längs uppe vid horisonter satt en almanaoha, hvars första sida pryddes med nummerm 4854. Be-j sitta mig, tämkte jag, är det ieke det 44 året; hvad är det jag nu ieke skall få sel Och solen! sken så vackert öfver hela Svea land, hvilket var; illa medtaget efter Ryssarnes bedröfliga invasion, ! men folket tycktes det intet bekomma. De läte med stor gamman och uppbyggelse en 42spaltig tidning, kallad Svenske Biet, som, efter hvad jag hörde sägas, nu räknade 13,060 prenumeranter. Det stod nu under H. H. Erkebiskopen Herr Friherre von Angeldorffs speciella tillsyn och hade rakt af utätit alla dess andra kollegger. (Denne var i kraft af sitt embete tillika sjelfskrifvet Riks-Sängkammarråd, ett cembete, som inträdt i det fordna Statsrådets ställe, och hvarest IT. Exe. Grefve Brahe förde ordet.) Här och der syntes väl en och annan läsare af Aftonbladet; men, min Gud: hur sammankrumpet var icke det! Blott ett qvartblad afsamma omfång som Upsala Correspondentenssupplementblad utgjorde den förr så digra tidningens innehåll. En all allmän belåtenhet syntes på alla ansigten, intet missnöje hvilade nu på någon läpp och öfverallt log man hjertligt och vänligt åt hvarandia, till och med de på gatorna spatserande hundar och kattor röjde en viss belåtenhet i sina fysionomier. Allt mer och mer nyfiken och förundrad uppletade min blick snart samhällets höjder, sedan den först en stund hvilat på ett af Allmänna Belåtenheten upprest äremonument åt 4842 års politik, på hvars piedestal prunkade biröstbilder af Geijer, Husser, Winqvist m. fl., i likhet med Oxenstjernas, Bantrs 0, s. v. på Gustaf Adolfs torg, öfvertygad att det var från dem, som denna fridens och sällhetens anda utgick. Närmast throneno stod H. E. JustiuieStatsministern Hr Grefve W. F. von Palmblad, tillika andre Riks-Sängkammarråd, och skipade lag och rätt bland folkena, Han hade afskaffat småbarnskolorna, der småbarnen sutto afastkedjade vid bänkarne. Ea ny orden: aden äkta oeh veritabla Törnrosens glindrade på hans bröst, och vid hans fötter lågo i kedjor bundna f. d. Rektor C. J.L. Almqvist och Notarien EL, J. Hjerta, och voro de af Hans BExc, märkeligt ebelystan. Det öfriga Statsrådet bestod aC H.E. 4. von Hartmansdorff, Utrikes Statsminister ech tredje Riks-Säxgkammarråd, med sarmma härdade panna som i verkligheten; Herr Kammarjunkaren Bråkenbjelm för Landtförsvars-, f. d. Borgmästaren Lagergren för Sjöförsvars-, f. d. Kommersrådet Wijk för Civil-, f. d. Expeditionssekreleraren Lindgren för FinansOch f. d. E, O. Kanslisten Hellberg för