Aftonbladet – 12 februari 1841, sida 3

eller icke klädd, mätt eller hungrig, helsade vil i det angenämaste solsken inom och utom 0ss första anblicken af Stockholm. Med serdeles nyfikenhet betraktades af mig och andra, som ej varit i Stockholm sedan branden, det nyligen färdigblifna Riddarholmstornet, som Lar något visst, icke så aflägset tycke med Schweit2zeri-bakverk; det hela ser för klent och småaktigt ut, och den ljusröda färgen har något lättsinnigt, något alltför starkt afbrytande mot den svarta, i göthisk stil arbetade, öfversta delen med sin spira al jern. Fartyget lade till, ångan rusade brusande ur silt fängsel och passagerarne svärmade som bin. Besökarne snodde sig i de trånga hyttorne, och till min obeskrifliga glädje och stora förväning fann jag, att min kamrat flyttat ögonen från taI ket och lagt dem i blöt vid besökarens obarmI hertliga framfart med hennes kappsäckar och askar. Min ringa tross blef dock oantastad; förmodligen hade någon vänlig hand (hvarom jag sedermera blef öfvertygad) begagnat de der i Banken präntade trollformlerne, mot hvilkas oemotståndliga makt intet besökare-hjerta lärer kunna åberopa den segrande tjenstepligtens spänstighet, samt sålunda afvärjt den för en ordentlig resenär så förhatliga proceduren, att se det inre al kappsäcken göras till föremål för profana hlickars kriliska slutsatser. Sergeanten surrade upp sina mustacher, och såg om möjligt, ännu mera asuperb ut än i Bråviken. Gummorna, som voro utledsne vid adet vanskliga dånet i pipan, skyndade till landgången och jäntorne skreko högt till sina kusiner på stranden. Fördäcks-passagerarne, som så länge varit i klämman, kröpo krumsne fram och satte näsorna förstulet inom de privilegierades gränser. All disciplin inom befolkningen (icke besättningen) upphörde. På stranden stodo en mängd gapande Stockholmsboar, hvaribland högst förmånligt utmärkte sig, såsom aimabla ynglingar, eleverne af teknologiska institutet med sina bredskyggiga hattar och nonchalanta halsduksknutar, för hvilka till och med klockarns i Grenna (hvilken, som man vet, vid högtidliga tillfällen for till hufvudstaden för att få halsduken knuten) måste afstå företrädet. Några doktorshattar, hvilkas egare kommo direkt från plenum, och för öfrigt en hop smägtande och längtande vänner och fränder till de ankomne (som mestadels voro smålänningar). Nu kastades landgången ut, och man troppade och trippade af. Efter att hafva genombrutit ledet af de boxande s. k. hamnbusarne, hvilka kifvades om den lilla förtjensten, att från fartyget transportera de ankomnes saker, drogo passagerarne, som nyss voro så enige på den lilla flytande massan, åt hvar sitt håll, som myror med sina strån, och spridde sig i alla fyra väderstrecken, och ett tu tre var det lilla trefliga koteriet skingradt, som agnar för vinden. Hvar och en hade dock mött något kärt föremål, någon anförvandt, vän eller väninna, utom jag sjelf, som icke hade någon hvarken huld eller skyld,. Efter liqvid till styrman och ett behändigt afsked af kapten, tog jag vägen till det för min räkning beställda logis. Här instufvades jag ändteligen 3 trappor upp i ett temligen långt, temligen smalt, temligen kallt och mörkt rum med utsigt åt — en vägg och en alltför täck krogskylt, hvilket gemenligen betyder så mycket som att man bittida och sent blir undfägnad gratis med små stumpar på positiv ur Zampa och Marie. För öfrigt gick der muntert till, ty rummet gjorde, under loppet af tre dygn, accurat samma rörelser, som ångbåten , och jag måtte finna mig uti att, under beständigt aftagande oscillationer, ändtligen efter denna tids förlopp försättas in statu quo. — Vistandet i Stockholm. Den första glädjande nyhet jag erfor i mitt nyktra tillstånd, var att E......... var i hufvudstaden. Jag fick snart genom väns vänner reda på hennes logis. Hon bodde hos fru H..... och siskan Emelie. Les beaux esprix se rencontrent. Jag fann henne temligen mulen, temligen dufven och olustig efter det Aganippiska sällskapets famösa färd till Björknäs, som försiggått dagen förut, hvaruti flera äldre och yngre vittra celebriteter, deribland 4840 års män och amazoner deltagit. E.,....-.-S Ögon, som, i förbigående sagdt, hafva mycken likhet med den aflidne Skalden Nikanders, hade i dag ett serdeles sorgligt uttryck. En mörk skugga satt på! pannan, och någonting, som jag ville kalla små tårsäckar, hängde i ögonlocken. Jag försökte,! så godt jag kunde, att förjaga skuggan och åter upplifva det ljufva leendet; men förgäfves talade jag med henne om allt intressant och nytt jag visste: om Sveriges sista strid och Hans; Jansson, om Morianen och Amalia Hillner, om Bakers öfversättning af Axel, om Mobhnickes af Frithiof, om Chopins af Nattvardsbarnen, om Bansmann och Prins Max, Lucie och Olivo, om Heesbee och Edmond Kean. — Det var icke värdt. Det nya var icke intressant, det intressanta var icke nytt. oMen mins du, söta Kjerstin, på S...tuna, den. der vinteraftonen i ditt orangeri? Det var kallt i. och snön betäckte iarden ach träden voro afl