Aftonbladet – 8 februari 1841, sida 1

Ja Uts5a lIlanuct, aRUllt Hal KUNG UTSPrUNACtL UCEFtill i visst fall lika. I århundraden hade Sverge haft krig och fört dem till det mesta på utländsk botten. För att komplettera armeen och flottån, hade man tagit i främsta rummet egentliga slöddret af nationen, hvarigenom landet blef fredadt från det stora antal liderliga personer, vagabonder och landsstrykare, som nu existera, äfvensom det då brukades, att så fort någon mansperson begick någon mindre förbrytelse, blef han inkastad i armeens leder. Största delen häraf qvarstannade antingen på valplatsen eller utländsk botten, och Sverge var härigenom befriadt från denna besvärliga folkmängd. Ehuru Schweitz icke fört ständiga krig, hade det blifvit befriadt från denna folkklass derigenom, att det låtit främmande länder anställa värfningar hos sig. Nu mera existerar ieke hes oss detta förhållande; de oordentliga utgallras tvertom nu mera ur armeen. Om vi granska detta, finna vi lätt orsaken, skälen och verkningarne af de ökade brotten. men vi finna äfven, att förbrytelserna ieke synnerligen komma att motverkas genom den af sammansatta Utskotten nu föreslagna åtgärd. Skulle man kunna återgå till de fordna förhållandena, måste man äfven använda samma medel och ej vara så granntyckt mot användandet af lösdrifvare och liderliga personer ifhom armeen och flottan. Om man fann, att det icke kunde gå an att ställa beväringen i samma led med depravationen af nationen, och som Tal. äfven gillade, så funnes intet annat medel än att skaffa dem arbete. Om arbets-kommenderingar underhölles inom hvarje län, och derti!ll dömdes lösdrifvare och dylika, skulle man lätt bli af med dem, och inom länen stora förbättringar göras med ländsvägar, kanaler, strömrensningar, mossaftappningar, och dylikt... Om i Stockholm arbets-kompanier inrättades för denna sysslolösa. personal, borde de i medeltal ej stiga till mer än 2 å 300 personer; det borde vara hvar och en tillåtet, att genast derifrår utgå, då han kan visa sig hafva erhållit ordentligt arbete hos välkänd person. Antager man högsta antalet till 300 och beräknar för årligt underhåll 200 Rdr på hvarje, skulle summan för Stockholm gå till 60,000 Rdr Bko om året. Brist på arbete skulle icke finnas, om man ordentligt inrättade saken; de kunde användas till gatu-underhållningen, stenläggning, makadamisering å aflägsnare trakter, gatupplysningen, allmänna byggnadsföretag vid hamnar, m. m. Dessa arbets-kompanier borde lyda under krigsartiklarne, manskapet bo i kaserner; hårdt straff skulle påläggas den, som icke ville arbeta. Om detta organiserades rätt, förmodade Tal. att bufvudstaden snart skulle blifva befriad från tiggerier och stölder. Rörande cell-systemet hade Tal. hyst de bästa förhoppningar, ända tilldess han för några år sedan läst en artikel i tidningen Le T:raps de Lundi (22), innehållande en berättelse från ehefen för Fransyska fångstyrelsen till vederbörande minister, hvaruti såsom resultat uppgafs, att de försök, som vid de Fransyska fängelserna blifvit gjorda, medafseende på cell-systemet, icke utfallit till någon fördel, och att han icke kunde finna, att de fångar, som i enskilda celler varit inneslutna, blifvit det ringaste hvarken bättre eller sämre, än fångarne i de stora fängelserna. En ringa olikhet hade dock varit följd emot Philadelfiska systemet, bestående deruti, att låta hvarje fånge serskildt få under en half timme promenera dagligen och hemta frisk luft, utan hade deremot 3 å 4 på en gång varit ute, ehuru de icke tillåtits att tala med hvarandra ett enda ord. Många hafva ej visat ringaste håg till arbete i cellerna och ej kunnat förmåtts dertill genom annat än stryk. Att så få fångar i Amerika återkommit i fängelse, jemförelsevis emot förhållandet i Sverge, kan hafva tvenne orsaker: den ena att der är lättare utväg att erhålla sitt lifsuppehälle, den andra att fångarne genom sitt arbete i cellerna samla en summa penningar, som hålles dem tillhanda såsom tärpenning vid utgåendet ur häktet, hvarigenom det för dem är möjligt att någon tid kunna ärligt försörja sig, och derunder begifva sig till någon af de andra staterna, då i Amerika icke ringaste kännedom finnes, huruvida, vid begående af brott, personen förut varit straffad eller ej. — Tal. ville likvälej motsätta sig införandet af eell-systemet, men önskade, att endast några hundra tusen Riksdaler måtte användas till experimenteringen , då framdeles erfarenheten skulle visa, huruvida man skulle vidhålla systemet eller ej. Hr Christiersson förklarade, i anledning af Hr Petrås erinran, att det visserligen kunnat vara en god sak att i närvarande riksangelägenhet fått påräkna biträde af en ordinarie Justitie-Statsminister, som kunnat meddela fullkomliga och sanna upplysningar; men när så ej är fallet, och våra fängelsers dåliga beskaffenhet är hvar och en nogsamt bekant samt, enligt den Kgl. propositionen, länsfängelserna böra ombyggas, förändras och med eeller förses, ansäg Tal. tiden vara inne, att skrida till verket. Sammansatta Utskotten hade äfven, just i öfverensstämmelse med Hr Petres förmenande, endast tillstyrkt ett försöks-anslag till inrättande af ett penitentiärfängelse, efter Pensylvanska methoden, å ort, som Kongl. Maj:t kunde utse, enär detta fängelse endast är beräknadt för 3 å 400 personer, ehuru fångpersonalen är ty värr mångfaldigt större. N Det måste medgifvas, att Regeringen dröjt länge och alltför länge att vända Ständernas uppmärksamhet åt ett håll, der allt under en förskräcklig sorglöshet fått koncentrera sig till brottslingars ytterligare förhärdelse, och ingen beräkning låtit sig påskina, som skulle fängelsestraffet uppfylla sin ena i theorien erkända bestämmelse att förbättra och lemna väckelse åt förbrytaren att ej fortsätta förvillelserna, utan ryeka sig ur det förnedrings-tillstånd, hvariråheten, lättsinnet eller öfverdådet kastat honom. När regeringen omsider framställt behofvet att, hvad angår häkten, dem förbättra, hvarvid naturligtvis måste undanrödjas deras närvarande beskaffenhet, ett möjligt hinder för brottsslingens bättring, och att ej blifva än vådligare för allmän säkerhet till egendom och person, samt det aldrig kan motsägas att ju förbrytane alltid böra afhållas från tillfälle att i skadliga inbördes umgängen, med falska och råa läror, förqväfva sina samveten, m. m. Den blifvande nya brottmåls-lagen kommer att med sina beräknade verkningar hvila på ändamålsenligare fängelser än nu finnas. Tiden vore derföre inne, att bereda detta medel i lagens händer, utan hvilket lagen ej kan verka ändamålsenligt, och då Utskottet ej lärer