Aftonbladet – 5 februari 1841, sida 3

BLANDARI ÄMNEN STOCKHOLMSKA TRÄSNITTSBILDER. Den unga mannen ri verkenr. Hvad går den unga mannen för bana?p Han är anställd verken. Det är endast några veckor sedan den unga mannen kom hit från Upsala, der han, såsom det glunkas, med några äfventyr tagit sin kameraleller hofrätts-examen. Han har genast skaffat sig en skräddare, att förvandla hans så der litet på liber studiosus stötande garderob till en fulländadt Stoekholmsk efter nyaste fason, han har köpt sig en ny hatt hos Söderströms wvid Riddarhustorget — den gamle har blifvit qvarlemnad att förändras till en chapeau bas eller så kallad supehalt — desslikes har han lagt sig till glasögon med blånade stålbågar. Derpå har han gjort sina uppvaktningar hos blifvande höga förmän, ingifvit sina ansökningar om engagement, tagit de föreskrifna kollegiiprofven och aflagt edem. Den Augsburgiska bekännelsen äger en försvarare mer, konglig majestät en trogen tjenare till, och riket en ny embetsman. Dagen efter det han tagit detta vigtiga steg, var han bjuden på middag hos en slägting. Det är ett gammalt ärbart och allvarsamt folk, som efter fordomdags sed äter silt middagsmål allrasednast klockan två och dricker sitt te klockan! sex på slaget. Också stodo på vanlig tid nu som alltid de kostliga köttbullarne upplagda i! karotten och inburna, och kaffepannan var påsatt i köksspisen. Men klockan slog redan qvar-: ten öfver tu, och vår unga man i verken syntes. icke till. Hon slog half tre, och gubben värden förlorade tålamodet; hon blef tre qvart, den gamle tog sig på förhan efterlängtad aptitssup; hon slog fullt, kära fa r såg på sitt byxsäcks-ur, för att justera tormWwekorna och öfvertyga sig att de icke blifvit galna hufvudet, hvarpå han, utap att säga ett ord, togs rti och knäppte händerna för att läsa till bords? 4 detta kritiska ögonblick tog ändtligen den unge mannen i dörren. sHvad tänker du på, din sölkolf? är detia att komma till mi?lagz hos gammalt folk ? pKåraste il of! dyrbaraste tant! jag 2: Il. sen öfver all beskrifning; men det var mig o-!