Aftonbladet – 5 februari 1841, sida 2

turen P., hvaruti bemälde P. förklarar, att han hvarken är, eller känner författaren till den i nämnde tidningsblad, under titeln Belysningar, införde artikel. REVY AF TIDNINGARNE. Frågan om Nödhjelps-kassan i Skellefteå och den behandling regeringen deråt gilvit, har varit föremål för uppmärksambet i flera af bhufvudstadens tidningar. Dagligt Allehanda i förrgår besvarade Fr Statsrådet Grubbes reklamation, och dervid ganska tydligt utvecklat skälen för sina först yttrade åsigter. Freja lemnade i Tisdags sitt votum, hvari hon fästar uppmärksamheten på den goda sidan af den nya seden, att regeringens ledamöter icke mer draga I hetäntänkande att genom trychpressen meddela sig åt publiken, en sak, för bvilken vi äfven hlia den offe tlige mannen räkning och hänföra til tidens goda tecken; i öfrigt väger Freja cemellan ogillande och öfverseeude. Minerva fianer den ifrågavarande öfverenskommelsen påtmin-! stone besynnerliga, och fäster sig blott vid Hr! Statsrådet Grubbes sednare åtgärd eller reklamation i Dagligt Allehanda, för hvars insändande hon i äkta guvernantsstil lexar upp denna Konungens rådgifvare, såsom den der pgifvit kronans anseende och intresse till spillo. Svenska Biet åter skiljer sig såsom vanligt j både i saken och framställningssältet från alla: de öfrige. Hvad det sednare angår, skulle vi, önska att hvar och en, som dertill äger tillfälle, sjelf måtte anställa eu jemföreise mellan den desperata och icke desperata pressens sätt att! yttra sig, men i afseende på den förra finna vi angeläget, att sjelfve befordra kunskapen om de! statsekonomiska och juridiska grundsatserne i excellensernas och prelaternas blad, och upptaga derföre här det hufvudsakligaste af Biets yttrande i denna fråga. Biet påstår först, att 4847 års förordning om socknestämmor i sina rubriker så tydligt specificerar det omförmäldte ärendet, d. v. s. bildandet af nödhjelpskassor af den art, som den nu i Skellefteå inrättade, att man måste vara mycket enfaldig för att derom kunna misstaga sig; att alltså de till socknestämman kallade voro pligtige att der infinna sig, och att följaktligen socknestämmans beslut varit för dem, som icke i laglig ordming besvärat sig, bindande. — Härvid erinra vi blott, att Biet icke uppgifvit den der tydliga rubriken, som skulle visa, att ärendet verkligen hörde till sockenstämmans hehandling, Det är redan anmärkt, att den ifrågavarande öfverenskommelsen tydligen stadgar, att ärendet ej hade gemenskap med socknens allmänna fattigvård eiler fattigkassa, och det beror nu af Biet att ur 4847 års eller någon annan, socknestämmor angående författning framdraga det stadgande, att socknestämmo: äga pålägga en del af socknens invånare att bilda en nödhjelpskassa åt socknen. En blick på förloppet af saken visar tydligt, att här icke blifvit hållen någon sockenstämma, utan en sammankomst af alldeles egen beskaffenhet, anbefalld genom en regeringens resolution eller lex in casu. Det var ingen soekenstämma, ej blott derföre, att ärendet ej tillhörde socknestämmas befattning, utan äfven derföre, att de, som lagligen äga beslutanderätt på socknestämma, ej ägde den här; vidare derföre alt pluralitetens beslut, hvilket å socknestämma utrönes genom votering, ej här fick gälla, samt derföre att klagan öfver beslutet ej skulle anföras på sätt för socknestämma är föreskrifvet, utan medelst protester, vid tillfället eller efteråt. Den frågan återkommer derföre, (om regeringen äger påbjuda folksamlingars hållande för att inrätta hvarjehanda kassor och I sparbankar, och om den som afhåller sig från dylika folksamlingar kan af de öfrige beskattas. Anmärkningsvärd är härvid äfven den omständigheten, att regeringen ej ens bestämde på hvad sätt rösterne vid detta tillfälle skulle beräknas; efter stadgarne om sockenstämmor kunde det ej ske, ty dessa bestämma intet om drängars och pigors, barns som äro hemrtza hos föräldrarne, inhyseshjons m. fl. dylika personers rösträtt. Vidare finner Biet det mycket aroligt att man Ikunnat yrka att de, som på sockenstämma ej ega talan, icke heller äro pligtige alt en sådan sig åtaga. Följden af Biets motsatta åsigt blir att, om två behaga kalla en tredje att yttra sig i en deras affär, emedan de önska inblanda honom deri, så är denne ock förpligtad infinna sig; om dervid, såsom vid sockenstämma, majoritetens beslut gäller, så kunna, efter Biets jurisprudens, två alltid besluta om den tredjes rätt, blott de förut kalla honom, Vi hemställa till juristerne hvad pris en sådan Biets grundsats förtjenar, och erinra blott, emedan Biet laenes derom okunnigt, att ingen auktoritet, icke lanc cackenstämma. eger befatta siv med andra