Aftonbladet – 4 februari 1841, sida 3

I förråder som: för-en sjöresa. Dessa bestå nästan endast af torkad fisk, som äfven tjenar hundarne till föda, men upptaga också ett betydligt antal slädar. För att minska lasten, anlägger man Tunder vägen magasiner i isen, men hvilka de återvändande icke sällan, oaktadt det försigtigaste undangömmande, finna utplundrade af björnan. Packningen måste vara så lätt som möjligt; ett trångt tält af hopsydda hudar, en jernplåt till underlag för elden och några björnhudar utgöra förnämsta delen. Sällskapet får skatta sig lyckligt, om det, efter den mödosamma dagsresans slut, kan få uppslå elt tält på en plats i skydd för vinden, och der alla, tätt hopträngda, i den obeqvämaste ställning, utan lampa och ofta utan eld tillbringa natten, tillfreds om köldens öfvermått ieke tvingar dem att stiga upp och springa omkring. På öde ställen beröfvar stormen dem likväl ett sådant skydd, och tvingar dem att, insvepta i fällar, tåligt afbida ovädrets slut. Annu vida farligare och mödosammare äro resorna på det tillfrusna hafvet, hvarest isskifvor, sedan längre tid tillbaka, hopade. till kullar, måste öfverstigas och der på sina ställen till och med jemna ytor äro så öfverdragna med utvittrade sjösaltskrystaller och så sträfva, att man miste förse hundarne med ett slags skor och de små slädarne med medar af hvalfiksben. Utan annan riktning än compassen, far nu sällskapet öfver den likformiga ödemarken, som er hotande himmel beskuggar. På snöns hvita svepduk fjättrar intet föremål den resandes blickar, och han vänjer sig sluteligen att anse som en angenäm omväxling dessa märkvärdiga optiska illusioner, som förespegla honom än högt liggande oar, än pittoreskt formade klippor. Den bär sta af hans njutningar: en värmande eld, får han endast sparsamt tillåta sig, på det att det lilla förrådet af medtaget bränsle icke måtte gå åt förr än han uppnått kusten. Dessa försakelser äro likväl ringa i jemförelse med de faror, hvilka vänta den djerfve resanden, som, likt Wrangel, söker framtränga rakt i norr och närma sig de ställen, der hafvet nästan aldrig tyckes frysa. Ben knappt en fot tjocka isskorpan vaggar af och an, höjd af hafvet; vid ombyte al vind, framtränger genom hastigt uppkomna remnor. ett smutsigt sjövalten, och det behöfs blott en storm, att: helt och hållet sönderslita hela ytan i spridda isflingor. 1 en af dessa hemska trakter undgiek Wrangel; blott genom ett under, den hotande döden. Varnad genom stormens förebud, sökte han komma till en fastare is, men remnan var redan bruten, och den resande med sine följeslagare, lången på en ö. En orkan bröt löst; det rasande hafvet slungade det ena isstycket mot det andra och minskade med förfärande hastighet: det isstycke, som bar de olycklige. Hjelpsösa vittnen till den förfärliga strid mellan lösgjorda naturkrafter, afbidade de i tre förskräckliga tinomar sitt öde. Nu grep hafvet äfven denna isskorpa och kastade henne med oemotståndligt våld mot den ännu fasta isen. Vattnet trängde upp och undergangens ögonblick var inne; då sprungo alia, fattade af samma förtviflan, på en gång i sina slädar och flögo, utan att veta hvart, öfver de sjunkande isfragmenterna. Nästa ögonblick fann dem räddade på en fastare grund, och om aftonen anlände de lyekligen till kusten. Wrangel tillbragte tre år med sina följeslagare Mattiuschkin, Kosmin och Kyber i Ishafvets grannskap, till en del på detsamma. Detta hjeltemodiga företags vetenskapliga resultater äre framställda i ett längesedan utkommet verk. I sjelfva resebeskrifningen gå den farliga vandringens äfventyrhga uppträden förbi läsarens blick. Än visa sig de resande tillsammans, än åtskiljde på samtidigt företagna tåg åt olika riktningar, än högst lyckliga öfver de korta sommarveckorna i en dal hvarest — en sällsynt anblick! — renar fredligt betade mellan lågs buskar, än omgifne af vinterstormar, i strid med dem på lif och död. Vi se dem, råddade, helsa fasta landets klippor och mosshedar, som om de vore den älskade hembygden, och följa dem till den torftiga hydda, der de skulle öfvervintra och der ett högre medvetande och själsbildning upprätthåller dem i trots af årstidens fasor. Deras allvarliga, religiösa sinne bjuder aktning, antingen de på Ishafvet antända det besparade ljuset, för att pryda det af isblock bildade altaret till påskhögtidens firande, eller, i förtröstan att Gud skall bjelpa äfven i morgony, efter flera dagars brist på all föda, välja den hårda klippan till nattläger. Vid berättelsen om de personliga tilldragelserna knyta sig skildringarna af naturen och menniskorna. De bevisa, att alla dessa uppoffringar icke voro fruktlösa, och skingra det urgamla mörker, som hittills legat öfver dessa fjerran och afskräekande nejder. Den Nord-europeiske läsaren prisar sig, vid detta verks genomgående, lyeklig, att vara född under ett luftstreck, som, likt Shakspeares ålderdom visserligen är kallt, men ändock vänpligt, och der, om än icke alla jordens, likväl alla själens, gåfvor kunna blomstra och utvecklas. — —fäi —— — Den nya Belgiska duell-lagen. Denna lag, som utfärdades den :8 Jänuäri detta år, bestraffar hvarje utmaming med en till tre månaders fängelse, och fem till femhundra franes böter; förolämpningar för en-vägrad duell likaså; en tillfogad skymf, söm 2215 oa