Aftonbladet – 4 februari 1841, sida 3

äfven under gynnande omständigheter innebor vårt slägte har här, der hvar och en måste mödosamt kämpa om sitt lif, stegrats till osällskaplighet och fiendtlighet; man anser grannen med ovilja, emedan hans närvaro förminskar en karg naturs skänker och misstroende, emedan nöden möjligtvis kunde drifva honom till det yttersta. Man upphälver frivilligt de förbindelser, som icke bringa någon nytta och företager, i små spridda hopar, striden med omständigheterna. Det ytterliga betrycket föranleder sluteligen isolering; den olycklige, som förlorat sina draghundar och sålunda det oumbärligaste, skiljer sig från de sina, fördjupar sig förtviflad i isöknen, för att såsom lycksjägare, ett namn, som folket der med fruktansvärd ironi gifver sådane eländige, söka antingen återvinna sitt förlorade väfstånd eller åtminstone omkomma utan vittnen. Detta folk känner intet förtroende eller tillgifvenhet för naturen, som alitid visar sig hotande eller ovänlig. Hvarje hennes företeelse vanställes af vidskepelsen, som den råa existensen gör ännu hemskare. Fruktan uttalar sig ur sjelfva de obetydliga försöken till poesi. Jukuternes sånger prisa i hyperbolisk språk landets skönhet, icke emedan den enslige sångarens öfvertygelse ingifver honom något sådant begrepp derom, utan emedan det ringaste tadel skulle kunna reta till vrede underjordens: makter, hvilka beherrska allting. Det fysiska eländet förklarar lika så väl detta folks ohyfsade plägseder, som deras brist på munterhet och glädje. Den ständigt återkommande hungern gör familjebanden till betungade bojor; föräldrar och barn yttra nästan aldrig några tecken af ömsesidig tillgifvenhet. Den yttre verldens förstelnande meddelar sig här åt menni skans inre; hänvist till den korta, närande stunden, känner hon hvarken minnets njutning, eller hoppets tröst, och vegeterar utan mottaglighet för fröjd eller sorg, för kärlek eller hat. Tröstande är den tankan, att yttre förhållanden allena äro i stånd att till denna grad förnedra ett folk, utan att den medfödda karakteren, som outplånligt tillhör hvarje menniskorace, dertill bidrager. Bredevid Jakuten bor Ryssen, hvilken, ehuru underkastad samma lidande och försakelser, likväl visar sig som en menniska, stående på en högre ståndpunkt. Tvungen af lokaliteten, bygger väl han sin koja nästan på samma sätt som urinnevånaren och måste, såsom denne, föda sig med jagt och fiskfångst, men han sträfvar efter huslig ordning och söker förskaffa sig små njutningar, sedan han sörjt för den långa vinterns behof. För honom är kärlek till maka och barn icke främmande, och en viss gladlynthet öfverger honom icke en gång under försakelsens tyngd. Alven i det hårdaste af alla klimater har han bihehållit sinnet för säilskaplighet och för mensklighetens bättre känslor. Understödd af regeringen, framskrider äfven industrien i denna aflägsnaste provins af det stora riket, sedan Ryssarne, lockade af vinsten, i mängd bosatt sig der. Jemte sina gamla folkseder hafva de till Siberiens kallaste trakter äfven flyttat böjelsen för handelsresor och spekulationer, som i de södra provinserna sätter de största karavaner i rörelse, än till Bukariet, än till Kina. I det ishöljda Jakuzk hålles årligen en marknad, hvarest Ishafvets kustboer afsätta sitt pelsverk, som redan på ort och ställe uppgår till ett värde af halftredje million rubel, emot andra behbof. Ryssarne hafva till och med ingått förbindelser med de misstrogne Tschuktscherne, hvilka, såsom ett sjelfständigt folk, innebafva Asiens yttersta. vrå och hafva således öppnat kommunikationer öfver Behringssundet ända till Amerika. På den aflägnaste gränspunkten i Ostrownoie, en ort, som blott få dagar om året bebos och består af några kojor, sammanträffa Ryssarnes karavaner med de vilda horderna, hvilka till en del på slädar ditkomma , öfver Ishafvet. Bland den eviga isen öppnas nu under tre dagar ett ganska bullersamt lifse uppträden af byteshandel och gästabud. Tcehuktscherne, som icke bibehålla någon annan förbindelse med sina grannar, tiga snart åter hem och de Ryske köpmännen anträda den långa resan till Siberi-j ens större städer, hvarest de med rik vinst sälja de tillbytta Vallrosständerna eller det dyrbara pelsverket, som på många omvägar sluteligen komma till det vestra Ryssland och kanhända efter tvänne års förlopp pryder Europas hufvudstäders rika innevånare. Stundom föranstalta Ryssarne expeditioner öfver det frusna hafvet till de kustställeny der de med elfenbenet jemndyra Mammuths-tänderna finnas och andra gånger besöka de ställen, der bandeln mellan Moskau och norra Asien har sina samlingsplatser. Jakuzk, der allt bär stämpeln af den öde norden,! men innevånarnes pluralitet är af Rysk härkomst, börjar ansenligt stiga och röjer till och med de första spåren af lyx. Vid kusten deremot bo de fattige Ryssarne endast ogerna och tåga nä-j stan alltid tillbaka till varmare nejder, när det lyckats dem att genom flit och arbete förvärfva en liten förmögenh Det behöfver koafpt anmärkas, att en: vetenskaplig resa i ett sådant land är det svåraste problem, som kan föreläggas: en man. Till de vanliga ormsörgerna vid sådana företag kommer här faran att misslyckas, måhända att omkomma, i fall det ringaste försigtighetsmått uraktlåMJ —L — me de RR ÄRE