Aftonbladet – 4 februari 1841, sida 2

sats, hvilken strider mot vår allmänna lag, enär va-! ran till försäljning är tillåten. I 53 förekommer, att husbonde skall vara ansvarig för oloflig bränvinsförsäljning, vare sig att denna förbrytelse blifvit begången af hans lagstadde tjenstebjon eller bränmästare, eller andre i hans arbete antagne personer. i Denna föreskrift anser jag icke byggd på rättsprin-j eiper, utan snarare vara demoraliserande och ledande till olyekliga följder. Den innebär nemligen en frestelse för t. ex. en elak arbetskarl, som kar ondt ! i sinnet mot husbenden, att hämnas å honom dymedelst att karlen, honom ovetande, inpraktiserar bränvin i huset och deraf säljer åt andra. Det i 54 föreslagna undantag för soldater, under påstående tåg, anser jag ingalunda behöfligt, enär desse icke böra annerlunda betraktas, än såsom andra resande. I 359 förekommer ordet: Lardsfiskalern. Som Ståndet för sin del beslutat, att dessa tjenster skola upphöra, så anser jag detta ord böra ur utgå. Uti 60 äro åberopade åtskilliga lagrum. Men då tillika stadgadt är, att författningen skall å hvarje källare, värdshus, spisqvarter eller näringsställe, der försäljning af bränvin eger rum, : vara i försäljningsrummet uppspikad till allmänhetens kännedom, så torde inga citationer deri böra ega rum, utan lagens ord uti de anförde paragraferne uttryckligen utsättas. Den i 64 8 uppgjorda förvandlingstaxa är alltför sträng, så att förbrytelser emot denna förordning anses proportionaliter svårare, än mot allmänna lagen. Om syftet är, att på 1 detta sätt afskräcka från brott, så är det visserli-ji gen konseqvent af dem, hvilka uteslutande hylla denna straffteori, men för hårda straff torde leda till motsatsen. Ingalunda vill jag härigenom taga i försvar omåttlighet och lagbrott, men jag kan icke underlåta att upprepa, hvad jag nyss nämnde, att en förbättrad folkuppfostran leder säkrare till målet än nya straffbestämmelser, der de blifva öfver-!s flödiga, när folket är bildadt i sedligt afseende.n Yykade återremiss å betänkandet. Deruti instämde Nils Magnusson från Calmare, Peter Hansson från Wermlands, Anders Olsson från Stora Kepparbergs, Lars Larsson från Örebro, Johannes Johansson från Götheborgs och Bohus, Stephan Andersson från Stockholms, Johan Persson och Johan Andersson !q från Upsala Län, Nils Jeppsson och Håkan Nilsson , l ; mm HA mm Le från Skåne m. fl. Jones Johansson från Jönköpings Län medgaf visserligen, att detta betänkande hade sina brister; men som förevarande förslag vore till sina hufvudgrunder nästan en afskrift af 4855 års författning, så tillstyrkte han bifall dertill. Alskade visserligen icke bränvinsminutering, men kunde dock icke gilla! den af Hans Jansson mot 54 framställda anmärk: ning, heldst man sällan kunde undvika, att till tå-: gande trupper lemna bränvin i minut, och ansåg: derföre denna paragraf böra bibehållas. Deruti instämde Erik Persson från Gefleborgs, Lundberg från Norrbottens, Widegren, Anders Andersson och An-j ders Johnsson i Okna från Östergötblands, samt: Jonas Andersson från Jönköpings Län. Per Jönssom från Jönköpings Län skulle äfveni. vara benägen att bifalla betänkandet, men ansåg förslaget i vissa hänseenden vara mindre ändamålsenligt. 44 utestängde den, som vill försälja brän-vin, nästan från alla möjliga platser, och gjorde försäljningen derigenom snart sagdt omöjlig; hvadan ändring i redaktionen af denna paragraf torde vara nödvändig. 36 föreskref, att under forsling af bränvin inom landet får icke mindre belopp försäljas, än 45 kannor. Ansåg detta band onaturligt, då fråga vore om en egen produkt. eOm jag t. ex. kommer på landsvägen i sällskap med någon, som vill köpa 35 å 6 kannor, så skulle jag ej få sälja till honom en så ringa qvantitet; eller hvar skulle jag väl fara med honom, för att efterkomma hans ön-l. skan, när 44 :s stadganden jemväl qvarstå. Nödigt. synes det derföre, att dessa paragrafer förändras. Vid början utaf Riksdagen jemförde man ej så oriktigt -bränvinsproduktionen med brygga och baka och ansåg allmänna lagens föreskrifter tillräckliga, atti straffa den, som vid försäljning eller på annat sätt begick missbruk. En intrasslad författning bidrog; icke till det åsyftade goda ändamålet. Någon för-! fattning måste imedlertid finnas mot missbruk, ty! upplysningen må gå aldrig så långt, så finnas doek missfoster. hvilka öfverlemna sig åt fyllerilasten och andra, hvilka befrämja, i stället att hämma den. Lyckligtvis kunde man likväl på sednare tider icke så : mycket, som förr; med skäl klaga öfver folkets sedliga bildning i detta afseende, och man hade anled-! ning till ännu gladare förhoppuingar, i synnerhet hvad det uppväxande slägtet vidkommer. Instämde i öfrigt med Jonas Johansson. Peter Petersson i Slätthult från Jönköpings Län instämde. Lars Rasmusson från Götbeborgs och Bohus Olof Olsson från Westerbottens Län, Christen Persson från Gottland, Lars Bengtsson från Skåne, Lars Petersson från Ble kinge och Erik Nilssom från Jemtland instämde uti Anders Larssons vid betänkandet fogade reservation. Vieetalmannen Per Eriksson instämde med Hans Jansson och uti Anders Larssons reservation. Anmärkte dessutom, att i 36 8 bestämda bötesbelopp ieke borde tillämpas, när redskapen endast med en kanna öfverstiger hvad stämplingsbeviset innehåller. Kande icke finna något skäl till olikheten af de böter, som stadgas i 1 och i 2 momentet af 37 ; :utan trodde dessa böter rättsenligt böra blifva till I bestämmelsen lika. 40 :s stadgande kunde icke i tillämpas i de soeknar, der kronobetjeningen hade en mängd redskap att försegla, och der således försegling på en och samma dag oftast icke kan ske. 43 8 innehölle så många förbud, att det. skulle vara roligt att veta, bvar de skola stå, som vilja försälja bränvin, enär förbuden symas sträcka sig både till vatten och land. Föreskriften i 2 momentet af samma 8, om öfverenskommelsornas kupgörande i alla rikets län, syntes Tal. öfverflödig. Att sådant sker i de angränsande linen, torde vara tillräckligt. Ansåg 59-:8:s stadgande stå i strid med 58 8, der beskattning för utminutering vore föreskrifven. I 36 förekomma erden: epå en gång försälja mindre belopp är 48 kannor. Denna föreskrift torde lättöligen kunna eluderas, emedan den ieke betager någon rättigheton att, om 18 personer komma och vika hafva hvar sip kanna, försälja åt dem detta