Aftonbladet – 23 januari 1841, sida 4

ståndpunkt, kände sig vara åtkomlig för densamma, och Alexis undvek den derföre så mycket som möjligt. Han fortsatte således med den alldra allvarsammaste min i verlden: man kan inte så mycket rätta sig efter det, ty församlingen sjunger i unison — — Uni— sade prestfrun, och hejdade sig, emedan hon för anständighet skull inte ville uttala den sista hälften af ordet; ainte vel jag hvar magistern har hört församlingen, men jag har alltid hört den i kyrkan., — Nå jag vill nu visst inte sätta i fråga den lille herrns anlag, sade Alexis undfallande det kommer då an på att välja en skicklig lärmä stare.w — Vår oljenist är väl en så skicklig och städad karl, som någon gerna kan vara.n — Inte heller det sättes i fråga, blott om han i musiken känner hvad sig bör. De nygiftas resa till Stockkolm. eKlockan åtta på morgonen stod en restäckvagn, förspänd med fyra hästar i bredd, utanför förstugudörren, och bakom denna en mindre resvagn, fuli med koffertar och kappsäckar och utom dessa skulle den föra Naanas kammarjungfru. På kuskbocken på täckvagnen salt Bergström, med ett skinnbälte kring tifvet, och bakom det skinnbeklädda sätet var fastbunden en knippa dugtiga tagelpiskor. Det hade börjat duska ock regna, och foglarna sutto tysta under takfoten, ruggande sina vingar, och de från lönnarne nedfallna, gulnade löfven lågo tunga af fuktigheten på gården. Bandhunden låg inkrupen i sin koja, med blott nosen utanför, och betraktade med resignation ett stekfat, som en piga bar ifrån köket upp till hufvudbyggningen. Inne i matsalen, der en resfrukost stod uppdukad, gick gamle och uuge baronen fram och tillbaka, samtalade om affärer, den umgängeskrets de unga skulle välja när de kommo till Stockholm. m. m., och emellanåt småsvärjande öfver fruntimren, som alltid skulle låta vänta på sig. Stellan förde med sig tiotusen riksdaler banko i kontanta penningar, dem han af sina svärföräldrar hade emottagit som ett förskott på hemgiften, och fann sig således ej nu behöfva krusa för någon enda menniska. När Nanna ändtligen, klädd i sin gröna klädesrock och gula saffianskängor, kom in, välkomnade han benne med: min söta vän, jag började verkligt frukta, att jag inte skulle få den äran att på resan få jouera af ditt angenäma sällskap, men Nanna svarade intet, utan tog blott en kopp choklad, som friherrinnan slog i åt henne, och som var det enda hon ville förtära. Stellan uppmanade henne att förtära någon stadigare föda, uty,, menade han, edet är så vanligt med er fruntimmer, att ni inte orkar taga någonting ordentligt till lifs, när det finnes, uten så blir ni hungriga, när man åkt ett par fjerdingsväg, och då måste man ha besvär att draga upp matsäcken på första gästgifvaregård.n Frukosten var snart expedierad, och likaså famntagen och välönskningarne för en lycklig resa. Hästarne bade redan stått förspända en och en haf timme, och af den hängande ställningen på deras hufvuden tycktes att de togo sig en lur under det de hvilade. Kring deras små magra kroppar hängde de vida remtygen i festoner, och nu, då Bergström fick en vink att allt var i ordning, blefvo hästarne väckta af hans tagelpiska, oeh remtygen blefvo mera spända. Kammarjungfrun, som hade tjutit och grånut hela morgonen, i anledning af sin skiljsmässa från kamraterna, och serdeles kusken, hennes fästman, såg ganska besynnerlig ut i en af friherrinnans gamla aflagda hattar, kring hvilken ytterligare var knutet ett svart kläde, och en skinnkappa öfver axlarne, som skulie skydda emot regnet. cÄndtligen voro alla instufvade på sina platser — unga friherrinnan och baronen framuli vagnen, Lydia baklänges, och skjutsbonden sväfvade bakpå emellan himmel och jord i en temligen osäker ställning. Det rullande huset sattes ieke utan möda i gång af de utkörda krattorna, och de tunga hjulen lemnade djupa spår efter sig i den krasande sanden.s — Fia Fluoare. Författarinna till åtakilliea