Aftonbladet – 21 januari 1841, sida 2

HVAR ÄR GRÄNSEN FÖR DEN PERSONLIGA POLEMIKEN? De skamlösa anfallen i cExcellensernas blada på vissa af motståndarnes personer hafva väckt nyeket uppseende, mycken förtrytelse. På det rela synes oss dessa anfall hafva medfört myceket gagn och ingen skada. De hafva visat hvad som Jlåg på botten af herrarnes pryderi i hänseende till yttranderätten. Den hycklade smheten för cperson,, den skenheliga fruktan för cyttranderättens vådorq, den förnäma känsligheten för finhet i ton och ädelhet i uttryck, hafva samtlige blifvit bortkastade, såsom en onyttig förklädnad, i det ögonblick herrarne fingo sin egen tidning, med lifegne redaktörer. Är det icke gagneligt att allmänheten fått i verkligheten och i fullaste mått bekräftelse på, bvad den haft så godt skäl att misstänka, eller att den der pronerade ömheten och känsligheten endast vore den ömhet och känslighet herrarne hyste för sina egna personer? Mot de der tidningsskrifvarne, stå nu de här, excellenserna och prelaterna, och allmänheten har fritt val, i fall hon tycker att tonen hos dessa sednare verkligen är finare. Någon skada har icke heller träffat de anfallne personerna. Det är väl sant, att Biet om den ene sagt, att han var utan heder, om en annan, alt han vändt sig. mot samhället för bröd, Mot en tredje, att bam ägt en stor förmögenhet 0. s. v.; men utom det att Svenska Biet icke förvärfvat sig förtroende för sina uppgifter, utom det att alla bevis saknades, så ägde i alla fall de fakta, SOM Uppställdes, så litet sammanhang med slutsatserna, att desse stodo som nakna skällsord, med alldeles samma kraft och verkan som de vid roddartrappan utdelade. Biet sade t. ex. om en viss tidningsredaktör, att han uppoffrat sin heder; men allt hvad Biet eljest om honom förtäljde, om än i ond afsigt framdraget, lände mannen till heder; han hade, ehuru medellös, studerat, gjort hedrande framsteg, och slutligen, det oaktadt, ickepockat på embete och bröd, hvilket våra små aristokratiska telningar nog kunna göra utan studier, ändå att de icke hafva medellöshet att skylla på för sin Okunnighet, Något intryck på de anfaline Personerne kunde honungstidningens dikter och omdömen icke heller göra; de ifrågavarande personerne hade nemligen alltför nära kännedom om den goda viljan och dito tonen vid excellensernas och prelaternas Bi-läger, för att på minsta sätt falla i förundran öfver de hyggliga svärmar, som derifrån utsändes. Detta allt oaktadt synas Svenska Biets beteende och sedpastssslora bedrift hafva väckt en viss oro ock älven hosen del af den fria yttran. derättengs vänner fram at farhågor för Pres. bar 8 AA 3