Aftonbladet – 18 januari 1841, sida 2

des om de stora offer man genast derefter ville af folket fordra för dessa besluts upprätthållande. Så snart prohibitisternas kämparansattes för orimligaheten af folkets betungande med förbud, svarade de alltid, att förbuden i och för sig sjelfva visserligen voro öfverflödiga, och en skyddstull äfven till ganska låg procent vida bättre, men att skyddstullen blefve alldeles cverksam, i anseende till tullförsnillningen, hvaremot då varan förbjöds till införsel, den icke pi något vickor kunde komma under tullbehandling, och således icke heller tullförsnillas, utan blott smugglas eller lurendrejas in i riket. För att hindra tullförsnillningen åter behöfdes blott en större drift inom tullstyrelsen och bätire moralitet hos tullbetjeningen; någon tillökniugikostnaden kom icke i fråga. Nu har man fått förbuden, och nu begäres att ingen kostnad, icke en gång den, som ligger i uppoffringen af folkets moralitet, skall skys, för att bibehålla dem; nu är det icke tullförsnillningen, utan smugglingen som måste förekommas. Såluada finner man nu nödigt att, för jemförelsevis få fabrikanters fördel, uppoffra nya 46 proc. af tullintraderna, eller, som är detsamma, öka de redan höga tullafgiflerna på alla till införsel lofgifna varor, med omkring 46 proc., att ersättas, icke af konsumenterna, utan af staten. En för förbudssystemet synnerligen nitälskande tidning har försäkrat, att dessa oerhörda pretentioner icke legat i de prohibitiva vännernas syften, och visst är, att de icke lända systemet till synnerlig heder; men man bör ej låta förleda sig af grimacerna, utan vara öfvertygad, att de der vännerna, om StatsUtskottet dertill lemnar dem utväg, snart skola visa, att de icke finna någon uppoffring för stor, så vidt det länder dem till förmån, och att de skola emottaga den föreslagna halfva millionen m. m. såsom en lika rättfången julklapp, som sjelfva förbudet.