Aftonbladet – 18 januari 1841, sida 1

RIESDAGEN. UTSKOTTS-UTLÅTANDEN. Lagutskottets utlåtande M 471, i anledning af anmärkningar vid utlåtandet N:o 422, angäende hvad iakttagas bör vid handel med lösören, som i säljarens värd förblifva. Utskottet anmäler, att Borgareoch Bondestånden bifallit förra utlåtandet, sam tvidblifver hvad det deri föreslagit. Häremot har Grefve Mörner sig reserverat och föreslagit följande förän drade stadgande: Nu anmäler vid utmätningstillfället gäldenären, att godset hörer annan till; då skall, der skäl till det jäf förekomma, godset ock med qvarstadt beläggas och gäldenären derom den uppgifne egaren underrätta. Stämmer denne ej, inom den tid, som ofvan sagd är, efter det han om utmätningen och qvarstaden erhållit kännedom, vare sin talan qvitt. Vill borgenär sjelf den uppgifne egaren om utmätningsoch qvarsladsåtgärden kungöra eller honom stämma, ege han rätt dertill; samt följande tillägg: cär i saken stämdt, på sätt nu blifvit stadgadt, då ege den, hvilken uppgifvit sig såsom egare till det i mättagne godset, att detsamma, emot vederbörligen godkänd borgen lyfta, om han så åstundar. Vill han det ej, stånde det vederparten fritt att, likaledes emot full borgen, godset emottaga.n — Utlåtande MH 472, angående dels upphäfvande af det såkallade duellspiakat:t af den 22 Augusti 4682, dels ändring i 24 kap. 41 missgerningsbalken. Utskottet redovisar först för det hufvudsakliga innehållet af bemälte Kongl. förbud, och de dermed sammanhang egande Kongl. bref och resolutioner, af den 3 Januari 1683, 19 November 16935, 20 November 1695, 2 December 46953, 26 Juni 1696, 35 Oktober 1704, 4 Februari 1746 samt af den 42 Juli 4714 och 46 Januari 4742. Derefter yttrar Utskottet: Det måtte Kongl. förbudet den 22 Augusti 4682, angående dueller och slagsmål, jemte de i anledning deraf utkomne tillägg och förklaringar, upphäfvas, samt en förordning emot envig utfärdas så lydande: Den, som sjelf eller genom annan utmanar någon till envig, eller sådan utmaning antager, straffes, ändå att det ej till envig kom, med fängelse från Tre till Sex månader. Nu hafva två, efter aftal, sig i envig med hvarannan inlåtit: sker deri ej skada till lif, straffas hvardera med fängelse från 6 månader till Ett år. Får någon i det envig sår eller lyte, plikte gerningsmannen derför serskildt efter lag. Hvar, som dödar annan i envig, miste lifvet. För delaktighet i enveg eller utmaning dertill, vare straff, som i allmänna lagen utsatt är. Bruket, att genom envig söka återställa den ära och det anseende, som någon, genom förolämpning af annan, i allmänna omdömet tror sig hafva förlorat, grundar sig utan tvifvel, på den föreställning, att lagen icke förmår lemna tillräcklig upprättelse i dylika fall. Bevekelsegrunden kan således i och för sig sjelf vara mindre tadelvärd, men gerningen, som deraf föranledes. hlifver dock alltid straffbar inför lagen, såsom stridande emot samhällsordningen. Om, innan aktningen och förtroendet för borgerlig lag: ännu vuunit tillbörlig styrka i ett samhälle, förbrytelser af nämnde beskaffenhet äro talrika och vidtagandet af stränga åtgärder till deras hämmande derföre fordrås, måste likväl antalet af de förra och bebofvet af de sednare minskas, i den mån övertygelsen hunnit stagas derom, att godtgörelse om lidna oförrätter bör sökas allenast genom lagens anlitande. På den tid, för mera än ett och ett halft århundrade tillbaka, då ifrågavarande, vid stiftandet af 4734 års lag, bibehållna serskilda förordning emot dueller utfärdades, voro dessa oordningar mycket vanliga. Den ytterligare stränghet, som uppenbarar sig i de flesta af förordningens stadganden, synes bevisa, att kraftige åtgärder till envigens hämmande då voro nödige. Ett annat förhållande har likväl sedermera, i följd af förändrade seder och tänkesätt, inträdt; och envigen äro numera så sällsynta, att någon anledning icke lärer vara för handen att bibehålla de öfverdrifvet höga stratf sem berörde förordning utsätter, och hvilka dessutom ej öfverensstämma med nu rådande mildare grundsatser i brottmålslagstiftningen. För öfrigt kan emot denna förordning anmärkas, dels att derigenom endast bestraffas dueller emellan ledamöter af en ståndsklass ech vissa tjenstemän inbördes, dels ock att förordningen emellan dem och andre samhällsmedlemmar uppdrager cen, med nu varande statsskick och seder oförenlig, skilnad inför lagen. Således, och ehuru den föreslagna lagförändringen, vid det förhållande, att 4682 års påbud nu sällan behöfver tillämpas, skulle utan olägenhet kunna uppskjutas, intilldess förslaget till ny kriminallag kommer under pröfning, anser sig likväl Utskottet, sedan motion om påbu-. ds upphäfvande blifvit väckt, böra densamma biräda. Då det skulle alltför mycket störa enheten i brottmåilsslagen att, på sätt motionären yrkat, serskildt för Mord och dråp i envig antaga det i nya lagförslaget. följda system, i fråga om dylika brett i allmänhet; och dessutom det för dråp i samma förslag bestämda straff ej skulle, i brist af tjenliga fängelser, kunna verkställas; anser Utskottet att bestraffningen för den, som dödar annan i envig, bör tillämpas efter nu gällande straffsystem, samt bestämmas till lifvets förlust; :lärande någon skilnad i bestraffningen för de olika händelser, att brottet kan hänföras till mord ellet till dråp, ej böra utmärkas, sma PBiLaofo Åtändar unde. AA Ia Dilasdan