Aftonbladet – 15 januari 1841, sida 2

des kunna afböja det onda. Pa Ständernas bord låg nemligen sedan förra Riksdagen ett förslag till statsrådets förändring, men som egentligen endast åsyftade en förhöjning istatssekteterarnes titel, hvilka hädanefter skulle trhålla benämningen statsråd och rättighet att bivista alla konseljens sessioner, utan att likväl någonting väsendtligt ändrades i sjelfva förvaltningens form. Man skyndade alt bringa detta förslag till öfverläggning och lofvade att sanktionera det ifall det bifölls af Ständerna. Detta skedde. Nu entledigade regeringen någre af de rådgifvare, som voro folket mest misshaglige, isynnerhet den åldrige Statsministern Rosenblad, som hade det gemensamt med den Fransyske Talleyrand, att han kunde tjena och verkligen hade tjent alla regeringar, hvilket än deras system måtte hafva varit, utan att för öfrigt ega något spår af Talleyrands politiska talanger — de hatade Hartmansdorff och Nerman, den despotiskt sinnade Grip och de obetydlige Gyllenhaal, Åkerhjelm, Hård och Schultzenheim, jemte den ärlige, men inskränkte Dankvardt. Ett par af desse belo:drades till andra embeten och för de öfrige hegärde man af Ständerna pensioner. I de afgångnes ställe utnämndes andra, men hvilka voro de? Redlige män af klanderfritt rykte, ingen tillhörig den högre aristokratien med undantag af Grefve Posse och Friherre Stjerneid, hvilken sistnämnde behöll utrikes ärendernas portfölj, ty Friherrarae Lagerbjelke och Cederström kunde räkuas till den yngre adeln; ja, man nedsteg till och med till de ofrälse Stånden och utnämnde ett par ieke adliga statsråd, men ingen af öfverlägsen talang, ingen med tillräcklig kraft, mod oci skicklighet att sluta sig till rörelsen och införa ett nytt tidsenligt system. Det var en samling af medelmåttor, som nöjde sig med att efter bästa förstånd afgöra de löpande ärenderna och ej företaga någon reform i den bestående sakernas ordning. Då nu Grefve Posse och Friherre Stjerneld bortgingo ur Statsrådet, nedsjönk detta till den fullkomligaste nullitet, utan betydenhet hvarken inom administrationen eller hos Ständerna, hos hvilka nästan ingen af dess ledamöter höjer sin röst ooh för hvilka det snart sagdt alls icke existerar. Grefve Brahe hade väl dragit sig tillbaka från General-adjutants befattningen, men förblef icke destomindre regeringens verkliga själ, och dess synliga organ hos Ständerna var den fordne Statssekreteraren Hartmansdorff, som nu mera icke heller beklädde något embete. Ständerna öfvertygade sig snart att genom den nya personal-förändringen ingenting i sjelfva väsendet var förändradt, att den s. k. re geringen utgjorde en död mekanism och att bakom henne stod en helt annan dirigerande kraft som höll machineriets trådar i sin hand. Deinsågo, att ingenting mer var alt vänta af den nuvarande förvaltningens beståndsdelar, utan att de, öfverlemnade åt sig sjelfve, måste verka på egen hand: Detta hafva de nu också gjort och I Sverges båda statsmakter hafva sålunda under denna riksdag erbjudit det sällsamma skådespelet af tvenne sjelfständiga makter, som hvardera vandra sin egen väg, nästan obekymrade den ena om den andra, och vid hvilkas sammanträffande segern måste tillfalla den största kraften och skickligheten. Vid riksdagens början trodde hvar och en det regeringen skulle skynda att söka leda rörelsen, dels genom några mindre väsentliga koncessioner, dels genom användandet af alla de medel till infiytelse, som altid stå en existerande regering i en mcnarkisk stat till buds. Man trodde, det hon skulle förelägga några obetydliga reform-projekter, skulle för syn skull proponera några besparingar, afstå något af sina penningefordringar, skulle draga riksdagsmännen in i sin krets, ingå i samtal med dem och förtroligt närma sig dem; man trodde med ett ord, det hon skulle enskildt och offentligt göra allt för att vinna dem, böja deras motsträfvighet och afväpna deras mindre vänliga sinnesstämning. Fill allas förvåning har sådant icke skett. Regeringen ser, i det motstånd hon röner, icke ett uttryck af nationalviljan, utan endast några partimäns onda vilja; låter genom sina orgarer hos representationen och genom pressen bittra klagomål höjas öfver dessa hennes så kallade fiender cch öfver tidningskrifvarena, i synnerhet öfver Aftonbladets redaktion, och trer sig tillräckligt beI straffa och skräma de ilasinnade, i det hon håller dem afflägsnade frin sin sfer. Aldrig har så liten kommunikatior ägt rum mellan hofvet och representanterna som just nu, då den vore som mest nödvändig, och regeringen har genom detta aflägsnande, genom detta sält, att låta sine motståndare kinna sin vrede, beröfvat sig sjelf det sista medlet att något verka för sin sak. Hon har sålunda gjort för dessa motståndare, mer än åon vet och mer än hon velat. KonstitutionsUtskottet hade ställt den förra rådgifvare personalen under Riksrätt och i sitt så kallade decharge-betänkande föreslagit ständerna att hos Konungen inkomma med en begäran sm deras aflägsnande ur Statsrådet. Den nuvarande konseljen förblef vid allt detta en syslolös åskådare. Hon litade på, att det skulle bli ingenting af med den ofvannämnde begäran dels emedan Adeln och Presterne genom sina majoriteter skulle förkasta förslaget, dels emedan det i sig sjelf var en tom form, då dessa män ts det mesta redan sielfva aflägsnat sig ur