Aftonbladet – 15 januari 1841, sida 2

fasta öfvertygelse, att sakernas närvarande tillstånd icke längre kunde fortfara, att ett skyndsamt afhjelpande af folkets bördor och besvär var nödvändigt, om det ej skulle digna derun-! der, men att man, för att kunna åstadkomma : detta, måste förbättra landets representation. (Efter några anmärkningar om en sådan förändrings nödvändighet och om Utskottssättningen inom de tre ofrälse Stånden, fortfar artikeln): Hos Adeln var Regeringens inflytelse öfvervägande oeh man vågade således icke räkna på detta Stånd. Men nu hände det, till allas förvåning, att Regeringen, allt för säker på sin sak, gjorde ingenting för att genomdrifva henne, mer än att låta sätta upp den vanliga listan på sina kandidater och kringskicka den till sina klienter. Detta förtröt styrelsens mera oberoende anhängare, som väntade en anhållan, icke en order; de visade således blott ringa nit : att efterkomma befallningen, blefvo borta vid I valen eller öfvergingo till och med till oppositionen. Denna begagnade med skicklighet motpartiets fel, arbetade med ansträngning och! framgång på sin förstärkning och det lyckades! Sang d M henne sålunda verkligen att erhålla öfvervigten. Utskottens sättning skedde således jemväl hos Adeln i fullkomlig liberal syftning, och man kan med säkerhet påstå, att dessa aldrig förr, sedan den nuvarande sakernas ordning infördes, varit så organiserade samt att de aldrig verkat så mycket och i så nationell anda och att öfverhufvud ingen föregående riksdag visat en så redbar och allvarlig karakter. (Författaren beskrifser nu Utskottens sammansättning och funktioner, hvarefter det heter:) Under sådana omständigheter hade, i hvarje annat konstitutionelt land, ministeren varit färdig att resignera; man hade bildat en annan i en mera konstitutionell anda, som varit i stånd ett besvärja stormen och detta kabinett hade då bemödat sig att genom koncessioner och lagförslag, enliga med Ständernas önskningar, förskaffa sig en majoritet. Att sådant icke skedde, härrör dels från vår statsförfattnings organisation, dels från de begrepp Regeringen vänt sig att hysa om sin ställning och riksförsamlingens anda. För att göra detta begripligt, måste vi kasta en blick på dessa båda punkter. (Artikeln meddelar nu en öfversigt af det olämpliga i Ständernas sammansättning, äfvensom af det otillräckliga och ofullständiga i Statssekreterarnes ställning och behörighet, hvarigenom de icke bildade någon egentlig minister i detta ords konstitutionella mening, samt huru de, genom regeringens system att endast tillförordna sådane, blefve ännu obetydligare och maktlösare än grundlagarna åsyftat. Derefter fortfar artikeln sålunda:) Så länge nationen ännu icke kemmit till något klart medvetande af sina rättigheter och intressen, gick allt tämmeligen väl. Regeringen var merendels säker på sin öfvervigt hos Adeln och Presteståndet. Ibland Borgarståndet fanns alltid en mängd illa lönte borgmästare i provinsstäderna, som längtade efter en indrägtig domsaga; skråen trodde sig behöfva regeringens ynnest för att skydda sina privilegier mot den påträngande tidsandan, och bönderne voro ännu alltför litet upplysta för att inse sitt verkliga intresse och värja sig mot alla de intriger och machinationer, hvarmed de ansattes. Den enda opposition Regeringen stundöm hade att kämpa emot fanns hos Adeln, då missnöjde eller tillbakasatte ledamöter af detta stånd sökte hämna sig eller valde oppositivnsvägen, för att på den hinna till infiytelse och embeten, ty dessa voro icke sällan driffjedrarna, och de förenade sig då vanligen med bönderne, med hvilka de såsom landtbrnkare i vissa fall hade enahanda intressen. Denna opposition var likväl icke serdeles farlig och man kände vanligtvis medlen att afväpna henne. Betänkligare blef det vid förra! riksdagen, då Borgareståndet, förstärkt genom de ofrälse bruksägarne, började utveckla en sjelfständigare karakter och Bondeståndet allt mer syntes vakna till medvetande af sin kraft och sina rättigheter. Regeringen hade imedlertid ännu många anhängare inom dessa båda Stånd; ibland presterne ägde hon majoriteten och på mm a mm Ad oh oo KK dr Adeln var hon fullkomligt säker genom detta Stånds ständigt mera sjunkande ställning. . Vid den nuvarande Riksdagen förlorade styrelsen, som vi redan nämnt, genom sin sorglöshet inom Utskottet helt och hållet affärernas tyglar, och ehuru viss på de båda högre Stånden, var hon nästan lika så viss på sin underlägsenhet hos de tvenne andra; men man börihågkomma, alt i Sverige utgöra Adel och Prester sammanräknade blott en hundradefemtiodel af nationen, att sjelfva Borgareståndet icke föreställer tiondedelen at folkmängden, att ofrälse godsegare, embetsmän, lärde, konstnärer m. fl. äro uteslutne från representationsrätten och att Bondeståndet deremot bildar sju-åttondedelar af befolkningen. Nu är detta Stånds mening så bestämd, att t. ex. vid budgetens votering, der det beslöts flere inskränkningar och deribland ett afdrag af 400,000 Rdr på Konungens civillista, ingen enda af regeringens få anhängare dristade höja sin röst deremot. Ministeren skulle kanske icke destomindre ej hafva så serdeles bekymrat sig om sin moraliska minoritet, i fall hon endast kunnat genomdrifva sina förslag medelst oo Rn oe