Aftonbladet – 14 januari 1841, sida 3

Tala, jag befaller er det! ropade Julien med starkare röst, här är fråga om bådas vår säll het. Den hemlighet, om omger er, är för mig en odräglig plåga. Den miste upphöra. Tala, jag besvär er! Hvilken är den man, som så der utan alla omsvep för er yppar sina behof? Det är min far,, svarade Madeleine med en lugn och värdig röst. Ni har en besynnerlig far, och som ej tyckes komma ihåg er oftare, än då han behöfver penningar. Hvarföre besöker han er aldrig? Emedan jag sjelf besöker honom., Och ni finner mig förmodligen ovärdig alt lära känna honom? Tvärtom, det är han, som ännu icke är värdig att emottaga er. Vill ni då säga, att er far icke är hederlig man? Jag kan icke ännu tala. Madeleine, hur länge ärnar ni sålunda sönderslita mitt hjerta? Tålamod, min vän, den dag är kanhända icke långt borta, då jag skall kunna läka dess sår., Madeleine beledsagade dessa ord med en förtjusande blick. Aldrig hade denna besynnerliga flicka varit mer intagande, och den rörelse, hvaraf hon syntes skakad, ökade så lifligheten i hennes blick, att hennes hänförde älskare föll till hennes fötter. Jag är ej längre i stånd att bestrida dig mitt hjertas besittning: det tillhör dig jemte mitt lif med all den sällhet jag har att vänta på jorden; men svär mig vid dina vackra ögon, att vanäran icke gömmer sig bakom den kärlek du inger mig; svär mig det, och jag skall ej fråga dig mer, utan helt och hållet öfverlemna mig åt dig! I stället för svar, slöt Madeleine armarna omkring sin älsklings hals och hängde sig fast vid hans läppar. Denna kyss,, hviskade hon, är den icke. så mycket värd som en ed?) Den arma Juliens hjerta var i lågor. Nå väl, sade han, oroa dig icke mer, Madeleine; du vet, att jag äger de tusen francs, som man begär af dig. Madeleine tog ett par steg tillbaka med bestörtning. Hvad vill det säga? Skulle du finna det stötande att emottaga dessa penningar af mina händer? Jag tillstår,, stammade flickan, att någonting inom mig uppreser sig mot tanken att — — — Och då jag var döende, fattig och öfvergifven, då du öfverhopade mig med dina omsorger och slösade på mig kostnader, som kanhända nu skulle kunna frälsa din far, svara, ålade du mig icke då en heligförbindelse, är jag icke din gäldenär ? cMen — — — det är något helt annat — — — vi fruntimmer — — — stammade Madeleine. Huru! Ni kan tro — — — — aJag tror blott en sak, återtog hon med säker röst, cden är att i detta fall är det mindre skilnad emellan er och mig, än emellan mig och er, och att jag skulle förnärma min värdighet, om jag emottog ert anbud., Och om jag med ett enda ord jemnade vår ställning, om jag bad dig här på mina knän, emottaga det som skall tillhöra min tillkommande brud, om jag sade till dig: Madeleine, emottager du min hand? a Hvad tänker ni på, Julien, ni känner mig ju icke?, Hvad vill det säga? Känner icke jag din själ, Vet jag icke att du är den enda qvinnasom kan göra mig lycklig? Hvad behöfver jag mer? Den hemlighet, som jag nyss förebrådde dig — nå väl! Jag tycker om den. Ja, Madeleine, ja, du har gjort rätt i alt visa dig ensam inför mina ögon, ty det är dig, endast dig, som jag behöfver känna och älska. Hvad bryrjag mig om verlden! Jag tillhör den ju icke! Hvad bryr jag mig om dina vänner eller din familj, i fall du har någon! Jag älskar endast dig för din skönhet, för ditt bjertas skull; jag ser endast dig, jag vill ej äga något annat än dig; det finns för mig blott en enda varelse i verlden, och det är du! Madeleine försökte icke mer att dölja den rörelse, som fraumlockade hennes tårar. , Du emottager då mitt anbud? frågade Julien glädjedrucken. aJa, jag emottager — jag är i dag din trolofvade inför Gud mtill dess jag blir din maka inför menniskor) . Det skall du, Madeleine, innan ännu åtta dagar äro förlidna! . eÅtta dagar. — — — Nå väl! jag samtycker . Madeleine suckade utan att upplyfta hufvudet. — —DV Samma afton lemnade Julien till Madeleine de 4000 francs han om morgonen erhållit. Han hade under sin hänförelse dolt för den unga flickan och äfven sjelf glömt bort, att han följande dagen skulle inlösa sin revers. Madeleine emottog penningarna, 1 det hon förstulet och forskande betraktade sin väns ansigte; men hon såg det strålande af kärlek och ett trinmferande småleende drog sig dervid öfver hennes läppar. En stund derefter återkom Juliens minne, då han ej mer befann sig under inflytelsen af Madeleines åsyn; han till gick sängs, räknade de timmar af frihet som ännu återstodo honom. Ungefär