Aftonbladet – 14 januari 1841, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. MADELAINE. Novell af Marc Fournier. (Forts. fr. gårdagsbl.) Dagen innan reversen på de 400 francs var I förfallen, infann sig Hr Wisbeck hos Julien. Han betraktade länge och med intresse konstnärens jarbete. Ni måste vara elev af en mästare, som är utmärkt kolorist?) frågade han utan att vända sin lorgnett ifrån taflan. Julien bejakade frågan. Ni gör rätt i, att följa hans ledning, min unge vän, och jag ville väl veta, huru en elev, som kommit från Rom, skulle bära sig åt att måla detta fylliga kött, denna flod af ljus, och derjemte spara den sjukes bedröfliga figur. Jag tycker om denna kontrast; jag ser deri denna verldens dystra elände, ljuft mildradt af det ädla välgörandet. Ert sjukrum är verkligen tröstande att se. Ni skall bli målare, unge manl Den lille mannen räckte härvid sin skrynkliga hand åt Julien, som han bhjertligt tryckte. Målarens hjerta klappade våldsamt. Han såg i dessa ord en borgen mot tviflet och nedslagenheten. Wisbeck fortfor: aJag behöfver en pendant till denna tafla, äfvensom ni behöfver någonting för att lefva af jemväl härefter. Se här äro tvänne bankosedlar på 300 francs hvardera, d. v. s. 400 francs som jag betalar er för denna tafla, hvilken jag nu medtager, och 600 francs som jag lånar er för den nya, hvilken jag beställer. Gif mig bara ett qvitto derpå. Herre! ropade Julien i den största öfverraskning, jag har hos er intet anspråk på så mycket äedelmod. aDet vet jag väl, också är jag icke så ädelmodig som ni tyckes tro. Jag tänker sälja denna tafla för 300 francs och åtminstone för 4,000 den, som ni nu skall måla. Räkna efter, så skall ni få se, att jag placerar mina penningar mot 50 procent. Det är vår vanliga taxa, ty jag upprepar ännu en gång, alt jag är procentare. Och min revers, har ni inte den med er? Nej ty jag vet, att ni är hederlig karl, och jag har således icke dragit i betänkande att diskontera den. I morgon kommer nog dess ininnehafvare.n Juliens ringa erfarenhet ef verlden och af affärer hindrade honom från att inse allt det besynnerliga och osannolika i Wisbecks uppförande. ! Han fann transaktionen ganska förnuftig, och var ense med sig sjelf derom, att Paris ändå var konstnärernes förlofvade land. Procentaren lemnade Julien serdeles upprymd; det öfriga af dagen fann honom vaggad i de djerfvaste drömmar, och han afbidade med otålighet den stund, då Madeleine skulle komma hem, för alt skynda att gifva henne del afsin lycka. Men han fann dan unga flickan sittande nedslagen och bedröfvad, med hufvudet hvilande mot båda händerna. Den berättelse, han gjorde henne om sin nya framgång, födde på hennes anlete blott ett melankoliskt leende, och då Julien talade med henne om sina planer för framtiden, skakade Madeleine på hufvudet och svarade intet. Öfverraskad af denna besynnerliga tystnad, kastade Julien oroliga blickar omkring sig, som om han 1 de omgifvande föremålen velat upptäcka orsaken till sin väns oro, då han i detsamma blef varse ett öppet bref på bordet. Utan att höra något annat, än sitt bekym