Aftonbladet – 13 januari 1841, sida 4

tämma, oe försökte resa sig upp i sängen; en unga flickan lade sin vackra hand på den jukts läppar, men Julien fattade denna hand, rog dess egarinna närmare till sig och sade akta: Sköna engel, det är edra ögon, som under nin yrsel qvarhållit hos mig lifvets gnista, vilken hotade att slockna. Detta lif tillhör er wu för alltid.a Madeleine flydde förvirrad till rummets anIra hörn. Juliens tillfrisknande gick långsamt, och han rade derunder tillräcklig tid att studera denna vesynnerliga varelse, hvars sublima tillgifenet cke återhölls af någon af dessa hvardagsmenniskornas eländiga konvenansgrunder, och som hyste elt så ädelt förtroende till sin unge väns heder. En qvinna infamn sig två gånger om lagen att bädda den sjukes säng och städa hans rum, och Madeleine begagnade dess korta dervaro för at gå ut; men hennes bortovaro förlängdes icke. Hon återvände i skymningen och tillbragte natten hos honom, sittande :en ländstol bredvid hans säng. Ofta, då sömnen tillslöt hennes ögonlock, och låt henmes vackra hufvud nedfalla mot sängkanten, hann den lätta andedrägten från hennes läppar till Juliens. Då reste han sig Sakta upp, stödd mot ena armen, och gjorde sig ett nöje af att vaka i sif or ning, med ögonen fästade på henne. Imedlertid märkte han, med förvåhing att ij ingenting fattats honom under hans sjuk dom, s icke en gång de kostsammaste beqvämligheter. ! Fåfängt frågade han i hemlighet sjuksköterskan, som biträdde Madeleine; denna qvinna vissle ingenting. Han trodde likväl, att de feratont napoleondorer, han erhållit af procehtaren, icke kunnat räcka till för alla dessa utgifter, som l han. såg att Madeleine bestridt. Ett besynner-. ligt infall kom honom till och med i tankarna. Han hade, straxt efter procentarens bortgång, inlagt dessa penningar i sin koffert, och Madeleine hade kanhända icke anat denna lilla skatt. Så snart han var ensam, steg han upp och företog en undersökning i kofferten. Han återfann der sitt guld! Nu återkommo alla hans tvifvelsmål. Han hade haft tillfälle att se den tarfliga möbleringen i Madeleines rum; han visste, att hennes tillgångar icke voro stora, och iu började han åter misstänka den hemlighet, hvarmed hon omgal sig. pMadeleine, sade han derföre till henne, med en något kall ton, så snart hans vackra vårdarinna återkommit, jag har förorsakat er många utgifter, men der i kofferten har jag trehundra franes, som tillhöra er. Det är billigt, alt allt hvad jag eger tillhör er, som gifvit mig så mycket., Vid dessa ord angreps Madeleine af en darrning och hon förde handen till ögonen. Min Gud! skulle jag förorsakat er något oI behag, återtog Julien, som förebrådde sig hvad han hade sagt. dMen också, min goda Madeleine, hvarföre envisas ni att bibehålla er tystnad som plågar mig? Huru vill ni att jag skall förklara tillgångar, hvartill jag aldrig hos er sett något spår? sAlskar ni mig verkligen, som ni säger, min vän ?, Om jag älskar er?! — Jag vet, att ni icke tviflar derpå. aDer förtroendet upphör, der, Julien, finnes ingen kärlek; jag har tillbragt tjugu nätter vid er säng, i förlitande på er heder; är det då icke billigt, alt ni, å er sida, litar på min?, Det är sant, ack, förlåt Madeleine! Jag är en galning, som söker slita mig ifrån er, min verkliga försynla Nå väl, min vän, svarade Madeleine småleende, cpåminn er, att försynens vägar äro hemliga, och att man bör inskränka sig till att vörda henne. På detta sätt skingrades alltid de små och sällsynta moln, som förmörkade Juliens kärlekshimmel. BEfter denna förklaring, som konstnären ansåg tillräcklig, ångrade han, att han föranledt den, och älskade sin sköna beskyddarinna derföre endast så mycket mer. Imedlertid återvände snart allting inom den vanliga ordningen. Den unge artisten hade återfått helsan och saknade numera ingenting. Hans lilla genretafla börjades och fortsattes med ifver. Kompositionen var enkel, och framlockade ofta ljufva tårar ur Madeleines ögon. Han hade tecknat den vindskammare han bebodde; i fonden såg man hans torftiga bädd, hvarpå han låg döonde, med bufvudet lutadt mot en ung flickas axel, hvilken gaf honom att dricka. Madeleine öfverraskades af likheten, och medlidandet syntes person.fieradt i detta sköna hufvud, från hvilken taflans ljusparti utgick, (Forts. följer.) —— sn orm Victor Hugos helsning till Napolcons stoft. Öfversättning. Inunder hvälfningen af egna segerbågar, ej föregången mer af strider, blod och hat, till hjertat af din stat Du fredligt återtlågar i kejserlig ornat. In genom samma port, dit Segrens Gud dig följde, Du skrider långsamt fram uppå din helga char,