Aftonbladet – 5 januari 1841, sida 3

kommer Kusin Lögise af Polen, och! är så ond att: hon nödvändigt vill hafva mig in i morfars kärra. Nå kanske jag kommer lika litet dit, som han. Men ällvarsamt, Dalberg, och här antog Konungens blick ett uttryck af stränghet; a vill. du, att en Svensk kung skall skrämmas af ett par dussin Poölackar, då han vet sextiotusen svärd riktade mot sitt bröst. Jag har mina tjugufem drabanter, som följa mig öfverallt. Korporal Rask stupade i går då han var ute i skogen, nu kan den här Wolfram intaga hans plats, för det han lupit med: Polskt sqvaller,. Wolfram bugade sig. Och du Dahlberg,, fortfor Konungen, com du ändteligen vill vara så bjertnjupen för mitt skinn, så tag med dig en tio tolf pålitliga karlar från ditt kompagni och följ min person i slagtningen. Du kan vara rolig att ha der; du ger ju alltid så dumma råd. Kompagniet får du lemna, till din löjtnant; du har der ej mer att görax. Dermed räckte Konungen Dalberg ett papper från bordet; det var hans majorsfullmakt. Dalberg öppnade den och kysste med tacksamhet Konungens hand. Gud vare med dig, Dalberg,, sade Konungen småleende. Kom åter i afton i krigsrådet, och glöm aldrig att tjugo Svenskar piska nog femtio Polackar, om Gud är med oss. Vännerna lemnade Konungens tält och tryckte lyckönskande hvarandras händer. Herr major Dalberg, sade Wolfram skämtande, cKungen skrämmes ej om himmelen faller ner. Så mycket mer miste vi vaka för honom, herr korporaly, svarade Dalberg. cDet var brå, att du fiek den der drabantsposten, jag skall förstärka dig med ett tjog raska bussar, och sen får Gud råda.n (Slutet följer.) MF ——NEnn