Aftonbladet – 5 januari 1841, sida 3

det mig att få knuten så vida vidgad, att jag: såg mig med säkerhet kunna utdraga ena han-) den. Härmed nöjd, ville jag afvakta nattens l ankomst. la Från det lilla fönstret, hvarvid jag satt, såg) jag hastigt hela det Polska hofvets lysande svit !l inträda i trädgården. Drottningen kom först,! och jag igenkände henne snart på den vördnad, !. hvarmed alla de guldskimrande herrarne och :: granna damerna höllo sig på ett par stegs af-) stånd från henne, samt på det blixtrande diademet på hennes hufvud. Endast abotten hölll! sig vid hennes sida med vördnadsfulla blickar och ett listigt småleende. Vid ingången till lusthuset vinkade Drottningen till sin svit, som vördnadsfullt stadnade utanföre; Drottningen inträdde och kastade sig på en soffa, straxt utmed den vägg, innanför hvilken jag satt; den andelige blef stående framför henne. Så fogade ödet, att en Polsk Drottning och en Svensk fånge oförmodadt skulle komma i ett så nära grannskap. Samtalet mellan Drottningen och abotten fortsattes temligen högljudt, så att jag kunde uppfatta det mesta. Hvarje Drottningens yttrande röjde det mest passionerade hat mot Konungen i Sverige. ,Är detic-1 ke nog, utropade hon, att denne lille Tyske Pfalzgrefve beröfvat min gemål Sveriges krona, som efter Guds och mensklig lag var hans arf, sedan Christina lemnat den. Skall han äfven fråntaga Johan Casimir sitt sista rike, Polen, och kanske äfven här omstörta Katholska religionen. Han är en röfvare; han krigar ej blott mot män, utan mot värnlösa qvinnor. För mig, för Louise af Frankrike, ställde han försåt, då jag från Schlesien återvände till Polen, och hade ej lyckan varit mig gynnande, sute jag nu väl fången i ett Svenskt torn. Men han har glömt, att det fängelse, som i Warschau var tillredt åt hans morfar, ännu står ledigt. I mitt våld skall jag hafva honom, död eller lefvandep. Jag medgifver af allt hjerta, sade munken, patt Ers Majestäts vrede är högst rättmätig och Ert nit för den enda saliggörande kyrkan berömligt. Så snart jag erhöll Ers Majestäts bref, ansåg jag för min vördnadsfulla pligt, att ingå i Ers Majestäts tankar, och himlen har behagat välsigna mina ringa bemödanden. 1 går samlade sig här i vårt ringa kloster mellan trettio oah fyratio husarer och pancerner, alla af ädla Polska ätter. Uppmuntrade af mina svaga förer ställningar hafva dessa unge män egnat sig åt den goda. saken och äro beredde, att i den stundande slagtningen våga sina lif, att taga Kättar-kungen, vår ärkefiende, död eller lefvande. I mina händer aflade de ed derpå och togo sakramentet, Afven beslöto de i följd af mitt enfaldiga råd att taga med sig ett dussin tartarer; man vet huru svårt det är för hvarje fiende att komma undan, då dessa otrogna förfölja dem. Kanske Ers Majestät sjelf behagade att se och uppmuntra dessa trogna tjenare,. Väl sagdt, Hr abott, utropade Drottningen glad, de skola få audiens i morgon. Jag skall gifva dem min instruktion och förklara dem för min egen vakt. De skola inga andra befäl vara undergifna under slaget än mina. Svenska Konungens porträtt har jag; de skola få se det att de kunna igenkänna honom. Till anförare skola de få Zajonezek, honom, hvars bror Svenska Konungen lät skjuta såsom desertör. sEders Majestäts vishet är stor, sade abotten. Måtte helgunen gilva välsignelse åt vära rådslagp. Nu reste sig Drottningen och utgick ur paviljongen till sin svit, som snart återvände till klostret. Men den underrättelse om vår Konungs fara, jag så besynnerligt erhållit, brände mig som eld. Jag började åter syssla med mina rep, till min stora glädje fick jag handen loss och expedierade snart de öfriga knutarna, hvarpå jag helt löst tillband dem. Skott och klockringning tillkännagåfvo snart Drottningens afresa och derpå började skrål, sång och skrik tillkännage, att soldaterna slagit sig löse och firade en Bacchi fest. Mot skymningen kom min fångvaktere till min lycka med en rätt försvarlig florshufva och framsatte bröd och vat-! ten. Då det en stund varit mörkt, började jag att försöka mina krafter mot fönstret, som snart gaf vika, kröp ut och klättrade lätt öfver den låga trädgårdsmuren. Några vakteldar ute pål! fältet höllo på att slockna och tystnaden till-! kännagaf, att vakterna somnat. Jag smög mig dit, bemäktigade mig en häst och flydde. Med häpnad hörde Dalberg denna berättelse. aSåledes, utropade han, är ett ordentligt försåt utlagdt för min Konungs och herres lif. Han måste på ögonblicket underrättas derom. aFölj mig Wolfram till Konungens tält. Båda skyndade dit; Dalbergs namn skaffade dem straxt ! tillträde till Konungen, som satt ensam framför ett bord, beläckt med kartor. cHutr är det med dig, Dalberg, utropade han leende; kdu ser så fundersam ut? Hafva några af Cezarneskis kulor susat kring öronen. Du plägar ej vara rädd för en sådan musik ? aJag var aldrig rädd för sådan musik, svarade Dalberg; men nu är jag en smula ängslig för min Konung. Täcktes Ers Maj:t låta vår korll RR Har so MN AR RR en FE