Aftonbladet – 5 januari 1841, sida 1

diplomaterne sa kallt behandlades, skola intressera våra läsare, och meddela derföre ett utdrag härom ur en korrespondensartikel i Augsb. Allgemeine Zeit., hvilken synes väl instämma med hvad händelserna redan i det yttre annonserat. Ryssland hade i Adrianopelska freden låtit ade båda hafvens Chakan, afträda länder, dem han i sjelfva verket aldrig ägt. Tscherkesserna, liksom de öfrige mahomedanskt sunnitiska folkstammarne på Kaukasus, hvilka för omkring 160 år sedan antogo Islam, betraktade nemligen Sultan, såsom sin andlige öfverherre; hans verldsliga öfverherrskap erkändes deremot lika litet af dem, som i Kanahet, Chiva och Bochara. Ja hvad mer är, afolkens vid Kuban,, d. v. Tscherkessernas oafhängighet erkändes till och med uttryckligen i den mellan Ryssland och Porten uti Kutschuk Kainardsche, den 47 Juli 1774 afslutade traktat. Då Katarina II genom sift godtyckliga manifest, den 8 April 1781, tog besittning af Kanens i Krim länder, gjorde man väl äfven anspråk på folken vid Kuban; likväl bestämdes i tredje artikeln af fördraget med Porten, den 28 Dec. 47853, uttryckligen, att Kuban skulle tGtgöra gränsen för Ryska riket, och att man afsade sig anspråk på alla tatariska folk, — derunder förstod man af okunnighet äfven Tscherkesser — hvilka bodde söder om floden intill Svarta hafvet. Men Porten har aldrig med vapen kufvat landsträckorna från Kuban till Rhion, ej heller hafva Tscherkesserne och Abachserne frivilligt erkänt Othmans efterträdare, såsom sina verldsliga herrar. Ryssland kunde alltså icke af Porten begära afträdandet af Svarta hafvets östliga kustgebiet, ej eller den sednare till en eller annän afträda Adiges tiodelta folk. Tscherkesserne äro ett fritt folk, liksom medlersta Asiens Turkomanner. Detta är det sanna, historiskt och statsrättligt grundade förhållandet mellan de båda nationerne, den Slaviska och den Tscherkessiska.. Engelska kabinettet eller rättare lord Palmerston var för några år sedan af samma tanka. Man ville väl ej för densammas genomförande störa friden med Ryssland, men sökte i hemlighet genom utsända emissarier ordna och samla de spridda krafterna till motstånd; man sträfvadeatt ersätta feodalväsendet genom en regelbunden regering, på det alt, när tiden blefve mogen, Engelska regeringen måtte veta med hvem den hade att göra; derjemte sökte man uppmuntra motståndet och understödja det med behöfliga medel: Wilhelm : IV, som derföre fått namnet mätroskoönung, önskade blott att Englands flagga måtte :herrska öfver alla haf, och ville isynnerhet använda alla medel att undergräfva Rysslands, för den östliga handeln så farliga, öfverherrskap öfver Svarta och Kaspiska hafven. David Urquhart. förstod att skaffa sig tillträde till kungen och föreställde honom, att sådant bäst läte sig verkställa genom att understödja de frihetsälskande bergsfolken mellan Pontus och Kaspiska hafvet; flottorna i Sebastopol och andra hamnar kunde förstöras medelst brännare. Urquhart blef på konungens uttryckliga befallning, och, som man tror, oaktadt lord Palmerstons antipati mot honom, förste sekreterare vid missionen i Konstantinopel, och man fäller om honom det omdöme, att han isynnerhet passade för sådane ting, som fordra en ridderhgt fantastisk, men snart öfvergående verksamhet. Uri quhart landsteg under sommaren 418534 vid Sudschuk Kaleh och tillvägabragte, som Longworth försäkrar, under silt tre dagars vistande der, en verklig omhvälfning. Tscherkesserne hade ett dunkelt begrepp om de kristna makterna; de talte med beundran om cJedi Keralk ell kristenhetens sju konungar, och gjorde ig isynnerhet ett högt begrepp om Frankrikes och Englands makt. De kunde lika litet som de )rientaliska folken föreställa sig, att någon peron kunde lemna sitt hemland, endast för att utidga sina kunskaper, oeh kunde således ej öfverygas om annat, än att ju Urquhart var sänd från rittiska majestälet och att de snart skulle få den yckan att vid sina kuster helsa det höga Engands aträhus,. Förgäfves sökte Urquhart taga lem ur denna tro; han ville, sade han, mottaga eras böneskrift till Engelska kungen och riktigt rambära den, men bad dem icke vänta nåot af England förrän de åtminstone infört en rdnad regering och allmänt gällande lagar. Enelska regeringen och deriblancl äfven lord Palrerston både kände och gillade Urquharts förållande. Han utgaf nu, med de ädle lordernes utrikes ministeren samtycke, första häftena af ortfolio, och deducerade deri Tscherkessernes afhängighet, enligt historien och gällande trakter, på ett öfvertygande sätt. Ja, statssekretearen för utrikes ärender förklarade till och med id ett vigtigt tillfälle, offentligt i parlamentet, att ingland icke kunde betrakta Tscherkesserne såom Ryska undersåter och således icke heller såom upprorsmakare. För att afskära Tscherkeserne från alla förbindelser med Turkiet och anra främmande stater, hade Ryssarne förklarat ela kusten i blockadtillstånd och härom meddeit främmande regeringar en formlig underrättel;. Engelska köpmännen slöto likväl afkommuikationer med vederbörande, att Engelska regeingen ej erkände blockaden, och de önskade detta i mycket ifrigare, som handeln öfver Konstantiopel och Svarta hafvets sydliga kuster på TscherAfa OM sm os oo oh K HNrAnRKAnKRnt Maos 28