Aftonbladet – 4 januari 1841, sida 1

som landet sjelf. Den som denna dag varit i Paris och icke medger att Journal des Dåcbats har rätt då hon yttrar: le peuple de Paris a Et sage; den är icke uppriktig. Jag har gått omkring bland folket; jag har frågat alla mina vänner, opartiska landsmän, och det finnes blott en röst derom, att irkom massan icke herrskade ens en aning om uppror, ingen entusiasm, än mindre hat eller opposition mot närvarande förhållanden eller den närvarande ministeren. Napoleons eröfringar och hans rykte skulle på denna dag nödvändigt drifvit Fransmännens hönförelse till det högsta, derest sådane saker ännu funne ett eko i de nuvarande Fransmännens hjertan. Här och der ropades å bas les traitres, hvilket de radikala bladen på det högsta re kommenderat; men just detta bevisar till öfverflöd, att dagen lemnade folket likgiltigt, och icke hos det anslagit någon harmonierande sträng, att med ett ord detta föga mer bekymrar sig om ales traites de 4845, eller åtminstone icke deraf fattar eld. Hade detta rop ej blifvit rekom-menderadt, så hade det ej heller ägt rum, och man skulle då kunnat föreställa sig, att den djupa sorgen ej tillät någon dylik högljudd opinionsyttring. Men nu finner man, att folket, ehuru inledt i frestelse, ändock förblef lugnt, kallt och likgiltigt. Vore jag en Fransk radikal, så sönderbröte jag min penna, då jag till en början ej hade annat att sönderbryta. Det är verkligen förtvifladt att hafva att göra med ett sådant folk, som vill lugn och frid, och radikalerna bedraga sig sjelfve och hela verlden, då de säga, att hela massor ropat cå bas les trailres, å bas les traites de 4815! Främmande folk måste imedlertid inse, att det icke mer är så farligt med eröfringsiderna hos ett folk, som förblifver kallt, då dess största eröfrare, den största som nyare tider sett, efter tjugofemårig landsflykt ändtligen finner en hviloplats i fäderneslandet. Radikalerna må deremot invända, hvad de behaga; den 45 Dec. talar högre än de. De hafva sedan 40 år uttalat en åsigt så flitigt och så ofta, att man kunde tro den vara folkets; men för ett par dagar sedan vardt folket församladt och ett prof anställdt, och då befann det sig att åsigten var folket främmande. Detta måste och skall hafva sina följder. Europa och i synnerhet Tyskland skola inse, att Fransmännen ej skola gripa till vapen, om de ej dertill tvingas och ej hafva annat val. En Fransk skald har erinrat, attur Napoleons grafett stridsrop skulle skalla och hota hela Europa med krig, men jag tror att en helt annan lärdom bör och skall framgå ur denna graf. Blott menniskorna tala då och då krigets språk; men Försynen, som herrskar på andra sidan graf? ven, är sannfärdig och rättvis, och derföre fridsam, och hon förkunnade fred vid grafven åt den blodigaste eröfrare i nyare tider, fred, till trots af hatets, förtrytelsens och fåfängans stridsrop. Men ve verlden om den 2j ger akt på varningen, om grafven, som talat så tydligt, sluter sig utan att hafva blifvit förstådd; då kunde krig komma, ett broderkrig, så myckey gräsligare, ju mer orimligt det vore. Men vi, som stodo här vid grafven och hörde den stämma, som derifrån utgick, skola upprepa den utan återvändo, och ropa: aFrankrike vill lugn och frid, och tänker icke på eröfringarn, ehvad de, som föra dess talan, än må säga. Detta hvad utlandet angår. Äfven för landet inom sig hafva de sista dagarne lemnat en vigtig lärdom. De radikala, anhängarne af olika oppositioner, hafva vid grafven hemtat en bitter erfarenhet. Hvad de ån må säs sa, folkets likgiltighet har gifvit dem ett svårt sår. De skola till en början ej medgifva det, men detta hindrar icke att de känna sig förtviflade öfver gagnlösheten af sitt sträfvande. Det sätt, hvarpå National sednare tiderna beskyllat Fransmännen för feghet, vittnar äfven om en till hälften 1örlorad sak. Äfven de radikala måste af festen hafva funnil bevis på att de icke kunna räkna på folket; begripa de cj detta, så skola deras fiender dess bättre förstå det. Nog af,radikala partiet måste taga sin tilflykt till en annan manöver, eller ock gå under. Det har hittills velat finna sin styrka i folkets patriotiska tänkesätt och dess nationalhängifvenhet, och der nationen är hotad, eller ännu icke konstituerar sig, kunna visserligen patriotism och nationalitet vara de första pligterna; men der detta ej är händelsen, der rider patrioten sperr mot väderqvarnar, om han blott har den yttre fienden i sigte, och vill han detta icke, så måste han tänka på eröfringar, för att utom landet finna ett mål för sin verksamhet. Så kommo Franska oppositionerna i sin nationalism oupphörligt och alldeles följdriktigt tillbaka till eröfringsideerna, till omstörtning af fördragen af 4845. Men nu har tomheten af denna id visat sig så klart, alt radikalerne, om de ej äro rent af hufvudlösa, väl ändtligen måste inse, att de böra finna ett annat fält för sin verksamhet, än det, hvarpå de hittills tumlat om och, som sagdt är, fäktat mot väderqvarnar. Jag var aldrig en vän af Napoleon, och det förargade mig att jag måste anlägga sorg, för att få tillträde till invalidkyrkan; men i dag känner jag mig from vid hans grafvård och hembär fridens Gud ett tackoffer vid krigets sons graf. Frid! vare den inskrift som pryder hans grafsten och firar det fallna lejonets minne.