Aftonbladet – 4 januari 1841, sida 1

Upsala samma dagar och tid. UTRIKES. Reflexioner öfver Napoleons jordfästning. Efter begrafningsfestens rus infinner sig små ningom eftertankan och reflexionen. Så läng den store mannens stoft ännu befann sig på de aflägsna S:t Helena, skimrade minnet af honor och hans tid liksom i ett förtrollande fjerran hvari inbillningen efter behag fann allt hva den önskade; det har återkommit till Frankrik och illusionerna skingra sig. Detta förhålland saknar icke motsvarighet hos oss. Stoftet af vår stora eröfrare är väl icke landsflyktigt, men poli tiskt tvång och banden på yttranderätten hafv hittills hindrat oss att på nog nära håll betrakt de prisade bedrifterna och tvungit oss, att frå! barndomen nära inbillningen med de glorrik bilder, dem våra hänförda häfdatecknare låtit likt norrsken, i oupphörliga skiftningar fram blänka från ett ännu oundersökt fjerran; mel sedan en friare forskning, i afseende på så vä det, som varit, som det, som är och det, son bör vara, flyttat bilderna närmare och skärp synförmågan, finner man småningom, visserli gen att många af dem glänsa med ett. oförgäng ligt ljus, men ock att många äro irrbilder, oci framförallt att deras storhet i allmänhet icke är a den art, som skulle passa för vår tid. Så syne man äfven efterhand börja att räsonnera i Frank rike, i hänseende till kejsarrikets väldiga stor het, med hvars återkomst så mången der när sin fantasi. Ett uttryck af denna eftertankan återkomst finner man uttalad i tvenne korre spondensartiklar i Leipziger Allgemeine Zeitung skrifna af den bekante Heine i Paris, den en: dagen efter begrafningsfesten, cch den andra et par dagar sednare, och vi meddela dem här, så som ett bidrag till dagens händelser. Den delen af Napoleonsfesten, som egde run 1 invalidernas kyrka, var, om möjligt, ännu kal lare än den som föregick på gatan. Tidningarn hade annonserat att dörrarne skulle öppnas kl 9; men ännu kl. 44 hade blott vissa privilegie rade blifvit insläppte, och mängden måste i: graders köld göra queue, och derpå ånyo frys och gäspa 3 timmar i kyrkan, innan turen at hafva roligt kom till dem. Klockan inemot : förkunnade kanonerne att likvagnen var när invalidhotellet, och presterne i kyrkan, ledand erkebiskopen, satte sig i rörelse, för att mol taga liket; men ännu förgick en halftimma, in nan det ändtligen bars in i kyrkan. I dett ögoublick hörde man två eller tre röster ropa vive lempereur! Det var hela entusiasmen Den otaliga mängden reste sig nyfiken från sin platser, och detta hade, liksom på teatern, til följd ett prosaiskt asseyezvous, restez assis assis! assisl och gjorde ett snöpligt slut på de! lilla rest af recueillement, som ännu återstod Icke ens bland invaliderne, som tjent unde kejsaren, och stodo uppställda i kyrkan, herr skade någon synnerlig rörelse. Konungen mot tog liket i koret, men med så ringa ceremoni att man svårligen kunde ana, att en lefvand konung helsade en död kejsare. Derpå börjad Mozarts requiem. Det utfördes på ett sätt,son man måhända ej mer får höra; sångare oc! sångerskor från hela Frankrike, ja, snart sagd från hela Europa, sjöngo i kor den store mä starens harmonier. Det var en njutning, son sällan står till buds, och sjelfva Fransmännel lyssnade dertill med samma andakt, som till d skönaste arier i Hugenotterne eller Robert l diable. Då requiem var slutadt, eller till ocl med emot slutet af detsamma, reste sig mång och försökte tränga sig ut. Då nu äfven ko nungen steg upp, för att draga sig tillbaka kom, innan ceremonien var slutad och sist bönen läst, allt i rörelse och drog sig ut, af brytande festen. — Korrespondenten finner här en karakter af hela festen, och anmärker, at likgiltigheten och icke kylan var orsaken, hvil het han stödjer med den erinran, att det äfve var midt i vintern då kejsarn återkom till Pa ris från Elba. Kejsariden, säger han, är döc och den dagen begrofs det spöke, som för nå gon tid sedan rörde på sig i Strasburg och ni sednast i Boulogne.v — — — Kejsarideen la des i gralven, och det deröfver utsagda,requie scat in pace, kommer ej att sakna sitt amen. I en sednare artikel af den 48 Dec. fullfölje han vidare dessa reflexioner. cJag måste änn en gång, skrifver han, återkomma till Napo leonsfesten, ty den var, sedan långliga tider, de största tilldragelse i Frankveika I tvänne afge