Aftonbladet – 2 januari 1840, sida 3

jI PE OOVAMITIER LIA VA VERITGTIITUT al SUVHJUT Ull 1 f-) meå, der hon uppehöll sig till slutet af åre -) Landshöfdingen, som då lemnade sin tjens e flyttade med sin familj till hufvudstaden. Ulr s)ka var sin herskarinna följaktig dit. Ehuru ho -)i det förnäma huset egentligen hade en taffe s)täckares befattning, måste hon jemväl, för si vackra utseende, följa den ädla frun och hennt dotter på alla promenader de gjorde i stadei Men Ulrika var ej på sin plats; det vekliga li vet alt endast uppvakta qvinnor, hade det oc varit i egenskap af cavaliere servente hos de rl skönaste dam, behagade henne ej. En garde -Ilöjtnant Berg anställde henne derföre lätt i si tjenst, der hon någon tid fann sig godt att var Denne hennes nye herre var en väldig jägare .Joch Ulrika fick således åter njuta sitt älskling .Jnöje jagten. Ehuru hon nu både bittida oc träget följde den raske gardeslöjtnanten, hade on da tungor ingenting att säga derom. Ulrika njö hemort, och ogerna gaf löjtnanten afsked åt de tappre jagtkamraten, som nu på hans rekommen dation fick åtfölja en kaptenlöjtnant Pfeiph til Småland. Här anmälde hon sig hos Majorer vid artilleriet i Kalmar H. M. Maas, antog värl ning och blef vid mönstring, som hölls af Gene ralmajoren Grefve A. C. de la Gardie, inskrifve i rullan, och vår manhafltiga fröken var nu e välbeställd artillerist. Mycken försigtighet had I hon här att iakttaga, på det hennes kön ej måt Ite upptäckas, och hon undgick denna fara genon renhet i seder, hvarmed hon alltid utmärkt sig och undandragenhet från kamraternas sällskap Dessutom hyrde hon sig för de inqvarteringspen ningar hon utverkat ett eget rum. Men till slut ledsnade hon dock vid sin enslighet: i henne bjerta uppstod en längtan till samlifvets behag till detta förtroligare umgänge, som höjer glädjer Joch mildrar sorgerna. Åh, nu kommer ändtli gen en kärleksintrig i historien! Nej, förlåt lä sarinna, visst icke. Ulrika kände måhända, at kärlek förgår, men vänskap följer i grafverm; så som det lyder i en förnumstig visa; och det Yå derföre ! endast vänskap, som väckte hennes örh. mare känslor, 1 Calmare stad; der, såsom man sjunger, pej finnes någon qvast förrän lördagen, funnos dock alla dagar unga jungfrur, som icke blott väntade på qvasten utan äfven på friaren, och dessa gåfvo den vackre artilleristen mången vink, som ej var svår att tyda, men hvilken han, hårdhjertadt nog, ej låtsade förstå, till dess han omsider lärde känna en beskedlig tjensteflicka, för hvilken han fattade serdeles tillgifvenhet. Hon sökte gerna hennes sällskap och under samspråk med henne fann han, att hon var lika kysk som — Ulrika sjelf, att aldrig hennes hjerta brunnit af kärlek, ehuru hon redan hunnit det 26 året, men att hon var desto mera trofast i vänskap. Ulrika kunde ej lefva lycklig utom Maria, och ett formligt frieri blef följden af deras bekantskap. Maria Löhnman, så hette den lyckliga, gal sitt jaord med nöje. Elter förlofning och lysning i laga ordning sammanvigdes de af Slottspastorn Mag. Cathonius. Att tvenne flickor gifla sig med hvarandra, det går aldrig an, torde någon läsarinna säga, men denna gången försäkra likväl både Ulrika och Maria för sin del, att cdet går an och angår ingen annan. Hela fjorton dagarna hade redan förflutit efter vigseln och Maria var ännu den aningsfulla bruden. Då, man vet just icke hvad anledning hon dertill gaf sin brudgum, förklarade ändtligen denne, att ahan icke var alldeles så som andra män. Maria fann väl saken något besynnerlig, men hon frågade icke mera, och det störde på intet vis den tillgifvenhet och ömhet hon hyste för sin cälskade manca. Efter trefjerdedels år bekom Ulrika ett bref ifrån sin syster Katarina, hvilken hon slutligen, under tysthetslöfte, anförtrott alla sina underliga företag, och denna gjorde henne så rörande föreställningar, att Ulrika råkade i samvetsval. Qvinnan röjde sig nu bos den käcke artilleristen, och Maria öfverraskade honom i tårar. På hennes ömma böner yppade Ulrika anedningen till sin bedröfvelse , upptäckte sitt sön och bad Maria om förlåtelse för det gyckel on spelat med henne. Denna blef väl något jestört vid en så förunderlig upptäckt; men hon röstade sig och svorsin vän en evig trohet och ystnad. ifrån denna stund lefde det sällsamma varet i en jungfrulig renlefnad, glada och lyckiga tillsammans. Deras vandel prisade man ock åsom ett värdigt efterdöme för äkta makar. I Så hade deras förening varat i tio och ett haäfts års tid, då Ulrika på sin hustrus begäran tog afsked ifrån kronans tjenst. De begåfvo sig derebhwer till Ulrikas slägtingar, som välvilligt emottoro dem begge. Maria blef anställd i tjenst hos en :f Ulrikas bröder, och hon sjelf måtte nu aflägsa manskläderna. Sålunda kom ändtligen fröken Stålhammar åter till rätta, sedan hon i fjorton år så mästerligen spelat rolen af art Hon föxda Log . oe