Aftonbladet – 16 december 1840, sida 2

— Den under innevarande Riksdag i sammanhang med anslaget till kabinettskassan så mycket omstridda frågan, i hvad mån det är oundvikligt, att Svenska Hofvet skall hos andra makter representeras af personer med hög diplomatisk rang, eller, huruvida icke på de flesta ställen s. k. Charges daffaires kunna dertill användas, utan att Svenska kronans intresse och värdighet derigenom komprometteras, synes i dessa dagar hafva från vederbörandes egen sida blifvit afgjord på ett sätt, mot hvilket intet vädjande vidare äger rum. Anledningen härtill är den högtidliga hyllning, jsom Franska nationen och dess Konung lemna åt det från St. Helena till Frankrike ålerförda stoftet af Napoleon. Detta är icke blott i allmänhet en af de största och märkvärdigaste höglidligheter, som passerat på ett helt århundrade; för Sverges konungahus måste den dessutom serskildt ega en dubbel betydelse. Hans Maj:t Konungen kan, såsom Napoleons gamla krigskamrat, och såsom den der till den store härföraren stått i många personliga förbindelser, icke erfara denna händelse utan djupaste personliga sympati. Med Napoleons ära äro de lagrar till en viss grad oskiljaktigt sammanflätade, hvilka Marskalken Bernadotte skördade under hans fanor och jemväl den nuvarande Konungens val till Sverges Kronprins ståri ett historiskt kändt förhållande till den dåvarande Fransyska kejsarens makt och verldsrykte, Från den aflidne herrskaren, hvars minne nu förberrligas, räknas dessutom, i följd af hans första förmälning, de närmaste descendenterne uti vårt nu uppvexande konungahus genom vår Kronprinsessa, sondotter af Kejsarinnan Josefina och af Napoleon sjelf genom Prins Eugtnes adoption. Det är således samma och till och med ännu närmare band, än de som fästa Konungens ält vid Carl XI. Af dessa anledningar berättas det, skall äfven mycken fråga varit, huruvida icke vår minister i Paris, H. E. Grefye Gustaf Löwenhjelm, borde återvända på sin post, för att vid den stora högtiden föreställa Sverige; men som detta icke nu mera kan ske, emedan tiden är alltför knapp att medhinna resan, slutar man derafdetvederbörande funnit, att Svenska kronans eller dynastiens värdighet på intet sält finnes för nära trädd genom att dervid representeras af en Lesationssekreterare. Vi torde knappt serskildt behöfva nämna, utt det icke är vi, som finna något underligt leri, att man vid hvad tillfälle som helst går illväga så flärdlöst och enkelt som möjligt. Vi hbafve alltid tillhört den meningen, att len Svenska nationens intressen ganska väl kunna bevakas af personer med mindre diplomatisk rang, om dertill utses kunnige och skickige individer, och att utbredandet af en yttre ståt vid främmande bof i vår tid gör vida minIre till den monarkiska principens bestånd, än let allvar och den sparsamhet, som visar et uppriktigt bemödande att hushålla med de skatt, Iragandes medel. På sin höjd hade man för letta tillfälle af den ofvannämnda utomorden ee åsen KA mr OO