Aftonbladet – 30 november 1840, sida 2

Om Engelska Opiihandeln på Kina och Einesernes officiella åsigter deraf. Mången bland dem, som fästat uppmärksamhet på det i sig sjelf så märkvärdiga kriget emellan England och Kina, torde likväl hafva öfverraskats af sjelfva krigsorsaken: handeln med en, för oss till exempel, så obetydlig vara som opium. Denna öfverraskning skall lätt fövsvinna för en annan, när man får veta det omfång, hvartill denna handel drifves, och beloppet af de kapitaler, som England hemtat från Kina blott för opium. Engelsmännen hafva under ioppet af snart femton år i medeltal infört tull Kina omkring 3442 kistor opium från Patna och Benares, samt 6276 från Malva, de förra till 973 Spanska piaster och de sednare till 703 dito för kistan, hvilket, beräknadt i Svenskt banko efter 41928 sk. för Rdr silfver, gör mer än 65307 nillioner Rdr banko. Stora fält i Hindostan odlas med valmo för Ostindiska kompagniets räkning; en egen kast af Hinduer sysselsätses med odlingen och opiiberedningen, mot serskilda friheter och förmåner för detta bestyr, ech kompagniet betäcker med inkomsten af denna handel icke blott allt det the, som det utförer från Kina, utan äfven alla andra varor, och det himmelska riket nödgas på köpet godtgöra en ansenlig difference i klingande mynt. Genom afsättningen af theet, sidentygerna, postlinet, m. m., ökar kompagniet ytterligare sin vinst på ett sådant sätt, att denna sammansatta handel påstås hafva gifvit omkring 1000 procents behållning, eller den ursprungliga opiiodlingskostnaden tiodubblad. Härigenom har kompagniet sett sig i många år iståndsatt att med vinsten på opium både bestrida sina oerhörda utgifter för styrelsen i Indien, och göra ansenliga afbetalningar på sin skuld, hvilken före den Kinesiska opiihandelns uppkomst hotade att blifva lika obetalbar som Englands egen. Med kännedom häraf inses lätt, hvilka vigtiga intressen, som sättas i fråga genom denna handels afbrytande, och att snart sagdt möjligheten för England att i längden upprätthålla Ostindiska besittningarne hotas derigenom. Af de flere uti England utgifna skrifter öfver Kinesiska kriget och dess orsaker finner man, att Engelsmännen misstänka Ryssarne för någon medverkan till de stränga förbuden från Peking mot införseln af opium. Skulle så förhålla sig, så vore det visst icke bland de minst fintliga påhitten af Rysslands verksamma och förslagna politik; imedlertid äro de bevis, som anföras för denna mening, ännu föga mer än sannolika anledningar. Officiellt har af Kinesiska embetsmän blifvit uppgifvet, att hufvudorsaken till förbuden ligger i den upphörda införseln af silfver, som förut årligen egde rum i Kina, för landets alster, och dess förvandling i utförsel af det silfver som redan blifvit infördt. Denna orsak kan också i sig sjelf vara betänklig nog för ett land, som i århundraden blifvit vant vid Europeiskt silfvermynt, och der man icke tillåter bearbetandet af landets egna silfveroch guldorufvor. Det är nemligen endast i två af det himmelska rikets provinser, Yuman och Koeitschu, som Jandets naturliga tillgång på ädla metaller tillgodogöres, men blott derföre att de bebos af andra folkstammar än den ur-kinesiska, hvilka icke blifvit fullkomligen underkufvade, cch derföre sätta sig öfver de Kinesiska förbuden. Utom de ädla metaller, som derifrån insmugglas till de öfriga provinserna, sakna dessa all annan tillgång derpå, än den som förut införts från Europa. Sedan Kineserna likväl bärigenom kommit att vänja sig vid annat mynt än landets ursamla af brons, blir det påkostande för de rikas yx att sakna de Europeiska piastrarne; skäl nog för mandarinerna att uppsöka orsaken till silfver-införselns förvandlande i;ulförsel och, om märkligt utannta dan