Aftonbladet – 27 november 1840, sida 1

all magt inom samhället, all höghet, alla njutningar och företräden, har, såsom erfarenheten visat, alltid varit det, som satt sig emot hvarje försök, att göra den af naturen gifna lag gällande: att alla menniskor äro födda lizo; — och det har varit just detta Ständ, som genom sin motspänstighet mot förnuftets fordringar, i andra länder frambringat de våldsamma skakningar och revolutioner, hvilka börjat med att först störta Adeln och derefter slukat otaliga andra offer; sy sedan en revolution en gång kommit igång och vändt sig till det onda, är den icke så lätt att hejda. Näst Ridderskapet och Adeln har det häftigaste motstånd mot den nu föreslagna förändringen kommit från Presteståndets sida. Detta är visserligen mindre begripligt. Orsaken kan endast tillskrifvas ett mindre klart medvetande af det högvördige Ståndets betydelse och moraliska inflytande, eller medvetandet att, derest det ej fanns ett fyrkammarsystem, visse, som nu kunna anse sig sjelfskrifoe representanter, icke skulle blifva kallade, och detta medvetande innebär just det tydligaste beviset, att desse icke böra vara representanter. Men vid aldrig så litet begrundande inses lätteligen, att en prest, som eger den aktning och det förtroende, som tillkommer religions-läraren för ett upplyst förstånd och en god, redlig vilja, samt dertill den öfvervigt, som öfverlägsna kunskaper och omfattande insigter meddela, — att en sådan framför många andra, egnar sig att föra folkets talan och bäst kan utföra dess sak, och säkert kan vänta sig kallelse framför månsge -andre oerfarne, mindre kunskapsrike eller pålitlige. Ty den som, till exempel, har en sak, en rättogång, som är för honom af vigt, han söker väl den :etfarnaste och skickligaste advokat, i stället för en oexfaren och oskicklig. Bör det derför förundra någon, om man intogs af en känsla af sorg och ovilja, då man hos det Högv. Ståndet af de långa skrifterna, fulla med granna ord och talesätt, deruti vår frrdelade representation liknades vid vördnadsvärde träd, uppvexta ur vår jord, hvars åldriga krona gaf :oss skugga, vackra blommor, goda frukter, och. Gud vet icke hvad allt för vackra likneiser — ungefär erfor alt alitiny är bra som dt är, att vi icke kunna reda oss utan våra Stånd, med mera; om iman hörde något medgifvande, bestod detta på siniböjd deruti, att man antingen skulle komplettera våra fyra stånd med dem, som icke nu äro representerade, på ett sätt, som nästan skulle blifva omöjdigt -att utföra, eller mcdgafs, att man på sin höjd skåke välja ståndsvis. Stånd skulle det i alla fall wara, Sannerligen, för det enfaldiga bondförnuftet HJät edet, som man talade allt för mycket for Stånd, manen förlitet förstånd. Det är således, efter mitt förmesande, från detta håll föga att vänta för framgånger af den goda saken; och jag förmodar, att nationen en gång skall veta hålla dem räkning, som satt sig emot hennes ifrigaste änskningar. — Tal. lade I sämmycket mer vigt på nödvändigheten för de tvänne vöfsiga stånden, att omfatta det nuvarande betänkandet till sina principer och antaga dessa, såsom yttringar paf-cin gemensamma vilja; och sålunda statueras ett stort, ett vigtigt exempel. aTy, säga hvad man vill, representera likväl dessa begge Stånden nationen, och utgöra folkets verkliga ombud. Det har alltför pöfta blifvit visadt, att Presteståndet representerar en.daet sina privilegier, likasom Ridderskapet och Adon endast sina Tal. uttryckte derpå sin tillgifjvenhet för Utskottets principer: Enkammarsystemel och allmänna val, förvissad, att anmärkningar mot. detaljerna, honom förutan, icke skulle uteblifva. Han ville dock, i afseende på förslaget om 250 Rdrs mimimivärde för rösträtt, uttrycka den önskan, att hvar och en må vara valberättigad, som endast cger ett viset mantal åsatt, hemmansdel, huru liten denna ock mätte vara, så väl till hemmantal som taxering; äfvensom han: instämde med dem, som yrkat en större utsträckning i städernas valrätt. Han slutade sitt anförande med de varmaste anmärkningar — han väsede icke säga förhoppningar — för en god framgäng ät det framställda förslaget. — Härmed förenade sig Anders Andersson från Ostergöthlands län,Lars Pettersson från Blekinge län hade redan instäeat uti Lars Nilssons från Blekinge anförande och shade ansett sig böra taga Ständets tålamod och tid u anspråk, chelst naturen icke skänkt honom de parlamentariska gåfvor, som mången af hans ständsbröder egde; men han ansåg saken så vigtig, och ville, serdeles med anledning af de stora förhoppnigger, som måhända ett och annat af de respektive modstanden göra sig, att Bondest. representationsrätt, .zenom antagande af Konst:sUtsk:s förslagtill allhan lingen det s röder vänligt anhälla, det, vid beaneungen raf, all möjlig akisamhet iakttages, för all ieke släppa ur händerna och måhända för alltid: förlosa den dyrbaraste klenod och den säkraste garanti, fyenska bonden för sin existens eger uti dess representationsrätt. Han ville, att man först skulle aförvissa sig, och säkert förvissa sig om något tällre nytt regresentationssätt, innan man till spillo gaf det. gamla. Om jag, uti denna handling, till folkets förtryck oc missbelåtenhet ytterligare medyerkade, hade: jag illa uppfyllt mitt kall och det förtroende, mina hemmavarande kommittenter mig lemnat; och jag skulle aldrig anse mig värdig, att mera helsas af dem. Förbättrad reform uti vår representation är af ehofyct högt påkallad. Ja, han önskade till och ned att det antoges, att ingen, bland hvilket Stånd: som helst, vore värdig representant, som icke affoli8ts förtroeade vore dertill kaltad; således bvarken vörd, anor eller embeten göra någon dertill berätiged; men detra trodde ban först i framtiden kunna ippEyllas. Han slöt med en förklarlng, att han, utan fseende på en viss ståndsledamots yttrande, vidblef,. tt förkasta de allmänna valen. Johan Olof Widearen från Östergöthlands länz ade velat spara Ståndets tålamod, men ansåg sig öra framställa några upplysningar och uppmaninar. Det har, anförde han, förvånat mig. att röter bland detta Stånd skulle finnas, som ännu vilja idbålla, och ännu mer söka försvara den gamla tändsindelningens tienlighet och förtriffiighet för årt land. Jag beder desse ifrare för uct gamlag estånd kasta en blick tillbaka på den tiderymd nder hvilken denna representation fortvarat. Hvad ar, till landets fördel, dermed blitvit uträttadt? fafva vi icke af historiens vittnesbörd inh emtat,