Aftonbladet – 23 november 1840, sida 2

behöfver man endast jemföra inledningen till de båda traktaterna. Det är nästan samma ordaiag. I båda är det verldens fred, som man vill försvara mot ett uppror; en throns helgd mot en rebell och de Europeiska makternas biträde beviljadt på den legitime monarkens begäran. I detta hänseende är Londonska traktaten en ing direkt och bestämd förnekelse af det samhällstillstånd, som grundlagts genom vår Juli-revolution; hon är dessutom en bestämd protest emot vi besiltning af Algier, hvilket land äfven är en integrerande del af Ottomaniska riket, ceh hvars skiljande derifrån de främmande hofven ända hittills omsorgsfullt afhållil sig från att er känna. Sådan är den moraliska sidan af ifrågavarande traktat. I hänseende till den maleriella sidan, är hen ännu mer fiendtlig och tröstlös. Genom sjelfva kontexten i afhandlingen medgifver den nya Heliga Alliansen åt MehemedAli ingen annan rätt än den att lyda. lHon dikte ar befallningar, som icke allenast äga förbindande kraft, utan jemväl äro så affattade, att de innehålla Mehemed-Alis ovilkoriiga dödsdom samt den oundvikliga förstöringen al Frankrikes värdighet och intlytelse. Genom denna traktats verkställighet blir vicekonungen intet annat än en af Portens slafvar och den vanmäktigaste af dem alla. Sedan man sålunda godlyckligt och våldsamt gilvit sig sjelf behörigheten att bestämma öfver Paschans öde, begagnar man denna behörighet endast för att föreskrifva honom vilkor, som äro liktydliga med en afsättningsdom. Man underkastar honom alla Sultanens nycker; ban bör lyda alla Ottomanniska rikets lagar och stadgar; hvarje förordning af honom kan upphäfvas genom en befallning från Divanen och hvarje hans beslut öfverändakastas genom ett motsatt beslut i Konstantinopel. Porten har rättighet att bevilja inträde i Egypten åt hvarje främmande expedition eller armå, likasom hon har det i alla andra sina provinser. Hon kan efter behag förstöra Paschan genom hvad tullstadgar, monopolier eller eftergifter, hon finner för godt att bestämma. Dessa odrägliga stipulationer äro likväl ännu icke allt. Den Egyptiska flottan och armöen skola ställas till Sultanens disposition. Om t. ex. en uppresning utbrister i Armeniens berg, kan Porten gifva befallning åt Ibrahim att strida och förstöra sig för henne i dessa aflägsna trakter. Om Turkarne fingo lust att återtas ga Algier, skulle de ha rättig shet att befalla Mehomed-Ali marschera dit, och enligt traktaten knnde han icke vägra att lyda. Vi fråga: är detta en handling af försonande billighet eller en oblidkelig dödsdom? Kan Paschan underkasta sig den? Lemnar man honom möjligheten att antaga fredsanbudet, när man ger honom att välja mellan krig och undergång? Har traktaten för ändamål att rädda Ottomanska riket eller att låta det gå under i ny dödskamp? Är det icke krig och krig allena, som den åsyftar och medför? och de fyra makterna, ha de velat något annat än bringa Paschan till förtvifian, när de icke bjuda honom något annat än en säker framtid af förderf? Härmed är det likväl ännu icke slut; den Heliga Alliansen har gjort allt hvad hon förmått för att göra en försoning omöjlig. Hon ålägger Mehemed-AH en tribut; han nekar ej dertill, men man är försigtig nog att ej fasthålla beloppet. Detta skulle bli föremålet för en ny negociation, så snart Paschan först underkastat sig. När detta således skett, när han blifvit afväpnad och försvagad, gifver icke defyra makternmas nuvarande opartiskhet en försmak af den blifvande? Hafva de icke här ännu ett ypperligt medel att undergräfva och förstöra vVvicekonungens fix nanser ? Och är det väl troligt, att de skola underlåta att begagna detta medel? HEPTIESSRITBETADARTITADISATTA Pi Riddarhuset i Lördags var ämnet för öf