Aftonbladet – 20 november 1840, sida 2

Skulle adllaäga alt, tia nHNaSon NOS del aRUMlalde sig vara sinnad öppna egen verkstad och kunde förete af honom bevisligen förfärdigadt mästerprof, hvaröfver han begärde deras yttrande, borde, vid 33 Rir 46 sk. B:kos vite, sednast jinom åtta dagar derefter granska profvet och ideröfver skriftligen utlåta sig, hvarefter, om profvet godkändes, den som förfärdigat detsamma vore till mästerskap berättigad; men, om åter profvet ogillades, borde klagan deröfver, sist inom fjorton dagar efter emottagandet af besigtningsmännens utlåtande, få anföras hos stadens magistrat, som det då skulle tllhöra, ati genast förordna öfverbesigtning af profvet, vid hvilken förättning borde biträda såsom ordförande, i Stockholm direktören för Tecknologiska Institutet och 1 Götheborg direktören för Chalmerska Slöjde-skolan, samt i öfrige städer den person, magistraten derom anmodade, men hvarvid någon handtverkare ej kunde komma i fråga, och såsom ledamöter tvenne af den klagande och tvenne af de förre besigtningsmännen uppgifne sjelfrådande personer af hvad stånd och yrke som helst; och öfver det yttrande, öfverbesigtningsmännen afgålve, borde klagan ej få föras. I stället för att söka vederlägga de flere skäl, som af Kommers-kollegium blifvit anförde, för att ådagalägga lämpligheten och fördelen deraf, att samma lagstiftning komme att äga rum för fabrikanter och handtverkare, bar Utskottet bibehållit denna skilnad; men, till undanrödjande al all ovisshet, till hvilken af dessa klasser idkare af borgerliga handteringar böra hänföras, har Utskottet i 48 4 Art. uppräknat de yrken, som skola betraktas såsom handtverk. Emot denna förteckning på handtverkare förekommer, att för närvarande hvarken färgare eller urmakare lyda under skrå, och, särskildt hvad färgerierne angår, att dessa enligt Jallordningen kunna i följd af arf eller köp komma att innehafvas af personer, som ej lärt å färgeri, i hvilket fall endast är föreskrifvet, att den, som på detta sätt blifver innehafvare af färgeri, ej äger att drifva det utan genom tillärd person. Det synes då icke heller vara skäl, att öfverflytta dessa handteringar till handiverk. Då endast en sporrmakare finnes i riket, sedan sporrar rästan uteslutande förfärdigas i Eskilstuna fristad, är mindre lämpligt att betrakta denna tillverkning såsom föremål för ett serskildt handtverk. Enär större delen af de arbeten, tapetserare åstadkomma, förfärdigas af qvinnfolk och för dem utgöra ett lämpligt försörjningsmedel, samt serskilda tapetserare ej finnas i andra städer än Stockholm och Götheborg, kan med skäl yrkas, att denna handtering bör uteslutas från klassen af handiverk. Atttillverka pastejer är visserligen i sednare tider medgifvet. sockerbagare; men att nu hänföra dem, som dermed sysselsätta sig, till klassen af handtverkare, vore att betaga en stor mängd fattiga Gvinnfolk, som ej höra till arbetsklassen, en hittills medgifven och för dem högst behöflig utväg alt lifvära sig. För öfrigt är en stor del af de tillverkningar, som åstadkommas af sockerbagare, skräddare, skomakare, snörmakare, tapetserare och knappmakare, af den beskaffenhet, att de snarare borde utgöra föremål för qvinnors än karlars verksamhet; och det hade derföre varit önskligt, om man sökt åt behöfvande qvinner öppna nya utvägar till bergning, hvaraf de, serdeles i större städer, äro i verkligt behof, och i saknad hvaraf de stundom ej allenast tillåta sig afsteg från sedlighet och allmän ordning, utan förfalla till laster och brott. Detta hade kunnat ske, om Utskottet hemstälit tillåtelse för dem, att försörja sig med dylika tillverkningar, mot lämpliga afgifter till Staten, utan att behöfva styrka sin skicklighet i detta afseende. Men Utskottet har deremot ej en gång delat den af trenne Riksstånd vid 1893 års Riksdag yttrade tanke, alt enka eller ogift qvinna, som undfått tillstånd att för egen räkning idka någon handtering, må, derest hon träder i gifte, icke förvägras att äfven sedermera, med mannens samtycke och under deras gemensamma ansvarighet, fortsätta samma näring, enär de tillkänagifva en sådan föresats hos Hanrdtverks-socic.eten och Magistraten. Utskottets åsigter angående qvinnors arbetsfrihet kunna derföre åtminstone icke af oss godkännas. I anseende till det större förlag, som erforIras för att idka repslageri, bör denna tillverkving snarare räknas tll fabrikshandtering än vandtverk. Så har den äfven från äldre tider i vissa städer blilvit betraktadg och, uppå hemtällan af skeppsredericrne i Stockholm, har också tongl. Maj:t för några år tillbaka förklarat, att Sommerskollegium fick derå utfärda tillstånds:esolutioner, emot skyldighet likväl för dem, som j sjeifve lärt å repslageri, att drifva det genom illärd person. Att upphäfva hvad sålunda nylisen blifvit på goda grunder beslutadt, vore ej väl betänkt. Med afseende derå, att flere olika idkares biräde fordras för att förfärdiga en vagn, har äfvem i sednare tider Kongl. Maj:t i nåder förklaat, att vagnfabriker finge inrättas. Med allmänietens bästa instämmer, att dervid får förblifva. Med samma skäl som det är hvar oeh en fritt tt anlägga bandfabrik, borde vara tillåtet att nlägga fabrik för att åstadkomma snören; och let skulle således synas, som, i händelse en ny lassifikation af näringarne skall uppgöras, snörnakeri borde upptagas ibland fabrikshandteringar. Ehuru uti 47 af Utskottets förslag stadgas,