Aftonbladet – 20 november 1840, sida 2

acl I stad at de mest enkla nNanatverEsarDeten, såsom en hammare, en balja, insättning af en fönsterruta, med mera, fordras att hafva genomgått lärooch tjenstetid samt aflagt mästareprof, under det att sådant ej erfordras af dem, som lLillverka, vare sig i stad eller på landet, fabriks-: arbeten, hvilkas större eller mindre godhet det; för allmänheten stundom är lika och mera svårt att bedöma och som vanligen äro konstigare att: tillverka än handtverksarbeten, hvarpå exempelvis må anföras ångmachiner, tröskverk, glas, pap-. per och porcellaine, m. m. i Men, oaktadt mästareprof icke äro föreskrifne, för fabriksidkare, kan det ej nekas, att Svenska: fabrikater ofta nog äro fullkomligare än Svenska ; handtverksvaror; och detta bevisar bättre än alla; de skäl, som anföras till försvar för de inom handtverkerierne anbefalide mästareprof, att desse icke behöfvas. För deras afskaffande tala äfven andra omständigheter. ; Då en gesäll efter genomgången lärooch tjen-. stetid söker att blifva mästare, händer någon gång, serdeles i de smärre städerna, att, om embetet fruktar att, i anseende tll en sådan persons skicklighet, lida minskning i egen arbetsförtjenst, i händelse han till mästare antages, embetet då söker utestänga honom derifrån, dels genom fö-! reläggande af ett olämpligt mästareprof och dels genom obehörigt hinder vid verkställigheten deraf, eler ock genom ogrundade anmärkningar vid sjelfva arbetet, hvarom i sådant fall uppstå rättegångar, som sällan slutas förr än hos Kongl. Maj:t. Men om äfven mästareprofvet godkännes, leder föreskriften derom tll mycken olägenhet för den burskapssökande: han måste först inköpa de för mästerstyckets förfärdigande erforderlige rudimatlerier; en tid af ofta 2 å 3 månader, och än längre, erfordras för att förfärdiga detsamma; under denna tid kan han icke genom arbete hos andra. förskaffa sig sitt uppehälle! härtill kommer, att han, enligt gammal plägsed, måste påkosta så väl traktering åt de mästare, som det åligger att vaka deröfver, att han sjelf åstadkommer mästarestycket, som åt dem, som slutligen besigtiga och godkänna arbetet; han måste erlägga serskild betalning till den mästare, å hvars verkstad han åläg 8ges förfärdiga mästarestycket, samt kan slutligen ej gerna undvika, för att knyta närmare vänskap och förening med sina nye medbröder i yrket, att undfägna dem, hvilket mången gång ej aflöper utan kännbar kostnad. Också saknas ej exempel, att utgifterne i hufvudstaden, för att blifva mästare, uppgått till flera hundrade Riksdaler Banko. Då nu de mest obemedlade ynglingar ingå 1 handtverkerierne, finner hvar och en att, för mästareprofvets afläggande, burskapssökande ofta må sätta sig i skuid, eller åtminstone uppoffra hvad de under gesälltiden kunnat förtjena och således nödgas, för att drifva verkstaden, börja med att på kroedil förskaffa sig erforderlige råämnen och i följd deraf betala dem dyrt samt oita emotiaga älven sådana råämnen, som äro mindre dugiiga, hvarigenom de redan såsom nybegynnare uturståndsättas, all genom dagligt arbete vinna allmänhetens förtroende. Om deremot mästareprofs afläggande ej komme att utgöra vilkoret för alt få idka bandtverk, är det mer än sannolikt, alt de flesta gesäller, som inrättade sina verkstäder, ej skulle sakna åtminstone ett mindre kapit.t för rörelsens bedrifvande och ej behölva genast skuldsälta sig, äfvensom att bemediade personer skulle inrälla verkstäder, lika så väl som fabriker, och gå 1 bolag med tillärde mästare, samt derigenom ull allmänhetens fördel, drifva yrkena lika väl som nuvarande skråmästare, och kanske ofta med mera vinst för den inlärde bolagsmannen, än han nu utan egna förlagstillgångar kan erhålla. Detta skulle och innehära ett kraftigt hinder emot begäret ! hos gesäller alt blilva sina egne, oaktadt de ! sakna penningar att ändamålsenligt drifva det yrke, de lärt, samt stadga och erfarenhet för:! att sköta en verkstad, hvilket begär just är en! af de hufvudsakliga olägenheter, hvaröfver an-! hängarne af skråens bibehållande nu klaga. Man har äfven i de länder, der näringsfrihet I blifvit införd, ansett alt, utom i några iå yr1 i e I ken, der kontrollen å ti illverkningen elier arbe-: ei är svar, mästerprof ej böra finnas; men, för ut deremot förekomma, att ej personer utan stad-; sa och erfarenhet må, af begär till oberoende,! älta verkstäder och derigenom rålfa i elände, ö amt komma fattigvården till last, har man in-!r ett behofvet att bestämma en viss ålder, hvar1 örinnan ingen borde få dritva verkstad för e-!y sen räkning. Kommers-koliegium har ock ils nahanda syftning, ibland andre vilkor för att I å inrätta verkstad, föreslagit 24 års ålder. Så-!k iant vore kanske och en lämplig medelväg,! velst hvar och en, som är närmare bekant med vandtverkarnes ställning i Sverige, måste medsfva att, då handverkare råka i fattigdom och ,;bestånd, sådant minure får tills krifvas bristanie kännedom af de handtverk, de utöfva, än antingen obetänksamhet att inrätta egna verk-jt täder, dem de äga hvarken förstånd eller förmåga v tt drifva, eller ock ett lefnadssätt öfver deras r illgångar. h Skall mästareprof inom handtverkerierna komna alt fortfara, synes det likväl vara al hög-la ta vigt alt föreskrifterne derom blifva så bea k frade, att ej allenast våld och ensidighet vidld öreläggandet och Sranskningen af sidane prof k möjligaste målto föreby ggas, utan ock att up-In ,ehåll och kostnad vid deras afläggande föreAn Ae Tr vgäfran no t0 AND OP DD