Aftonbladet – 20 november 1840, sida 1

och käingande spe. Del vore Intel skal I alt an-, taga denna kapitulation: dermed skulle man skada: värt vigtigaste samhällsåliggande, som nu stode på så goda fötter, att förhoppningarne icke borde ned-: stämmas, snarare lifvas. Man borde följa en Tala-. res råd, daatt icke förakta de små och icke rädas för de storan. Finge Norges af Danmark eftersträfvade representation endast rot i svenska hjertan, skulle den så kallade norskhetsifvern icke stämplas: såsom osvensk, och Konstitutionsutskottets förslag med beg rlighet omfattas af fäåderneslandess sanna vänner. Hr Women uppläste ett skriftligt anförande, in-j nehållande äfven ett förslag till vallag, hvilket, li-; kasom fere föregående, innehöll, att de nu orepre-; senterade shulle inrymmas i representationen, och ; att denna skulle sammanträda på 2:e kamrar. : Hr fimnedius erinrade, att diskussionen nu började draga på tiden, och att man borde ju fortare desto heldre skrida till sakens afgörande. : Hr Moterg utvecklade ytterligare i ett skriftligt anförande sina förut framställda satser; han hade medgifvit den stora och högsinta ide, som läg till grund för allmän valrätt: men man måste medgifva, att en olika grad af uppfostran, kunskapsmått, bild-; ning och ekonomisk ställning i samhället för hvar och en utstakade en olika verkningskrets. Talaren fästade sig ytterligare vid den öfverlägsenhet, Bon-: deståndet genom det föreslagna valsättet skulle kom-: ma att utöfva. Hr Grapensfiesser trodde, att man på intet sätt kunde för kommittenterna bortgifva representations rätten. Man hade under många år sett ett bemö dande, att underminera städerna för landet o. s. v.. Norges exempel, i afseende på enkammaresystemet, vore för nytt. Spanien vore ett lämpligare exempel. Deremot har man i andra stater sett tvåkammarsystemet stå troget under sekler, m. m. Hr Hammar ansäg äfven för en pligt att yttra sig uti denna fråga. För sin egen del skulle han: heldst önskat, att valrätten måtte blifva allmän;: men då, efter hvad man hört yttras, föga hopp vore. härom, förenade han sig i Hr Ekho!ms förslag. I afseende på äldern, ansåg han, att 25 år skulle bestämmas, för att vara valberättigad, och 30 år valbar. Hr Jaseroren ansåg sig böra yttra några ord, i an-. ledning af Hr P-t:Z; sednare anföranden. Hr Perg hade förklarat Tal. sin tacksamhet, för det denne upptagit ett af Hr Peatres föregående yttrande om Presteståndet; detta fägnade Tal., emedan han här-. uti såg ett slags bekräftelse på sin redan fattade, tanka, att Hr P-tres yttrande tillkommit under dis-: kussionens värma, och att således ingenting egent-: ligen vore att nämna derom. Sättet för riksdags-. mannakallets uppfyllande hade sedan kommit under: diskussion; dervid hade talats mycket liberalt: men det vore likväl icke så svårt att vara liberal på andras bekostnad, 0. s. Vv. ; Hr Habirg önskade, att man måtte skrida till afgörande fcd saken; Han var njugg om tiden, och. erinrade, alt man redan upptagit 2:e dagar med denna diskussion. Ett Stånd, som här blifvit mycket klandradt, hade likväl i denna sak föregått med : godt exempel; Tal. uppläste derefter det af Ridder-! skapet och Adeln fattade beslut om sjelfskrifvenhetens upphörande. Flere förslag hade bär blifvit fram-: ställda; Tal. trodde likväl, att hans eget vore författadt i så generella ordalag, att det subsumerade: alla de öfriga, och anhöll, om Ståndet icke ville förena sig och antaga detta såsom dess gemensamma : tankar. Hr Eks0m var lika angelägen som någon annan, att tiden icke skulle onyttigt förspillas; men ansäg. nu förevarande ämne af alltför stor vigt, att allt för hastiet afgöra detsamma. De fleste hade talat för: Ståndens bibehållande; det var således att förusse,: att icke Konstitutionsutskottets förslag skulle anta-: gas; om vid öfverläggningen om hvad som i stället skulle komma att utgöra Ståndets gemensamma tankar, nägot beslut tillkom genom öfverraskning,: kunde man mycket komma att ångra sådant. Annu vore ej Tal. fullkomligt ense med sig sjelf i denna vigtiga sak, 0. s Y. Hr Ejlibore yttrade sig äfven, för att uppskjuta sakens afgörande till följande dagen. Hr Wer: En talangfull Talare hade liknat nu varande representation vid en belägrad fästning, hvarur besättningen ville uttåga med flygande fana och klingande spel; Tal. skulle vilja tillägga en gyllene bro, ifall den ville förbinda sig att aldrig mer uppträda snart sagdt fiendtligt mot den stora mas-, san af Svenska folket. Tal. ville likna vär representation vid en person, som kommit på kändt o-! bestånd, af hvilken man nöjer sig med ringa afbe-! tainingar. Erfarenheten hade visat, att vid sådana: iilifällen vore bäst pådrifva utredningen; dröjsmålet försämrade blott ställningen, och det vore bättre att ha en bestämd förlust, än en vädlig ovisshet. Då flere yrkat, alt Utskottets förslag måtte förkastas, ville Tal. för sin del begära proposition på bifall eller afslag. Hr Petre fann, att han misstagit sig i sitt hopp, j att Hr Lagergren skulle allvarligen antaga sig Pre-: steStändets försvar. Hvad han yttrat vore så litet i! sak, att det kunde anses endast såsom pro forma: det vore således icke möjligt att härom komma till, någon egentlig debatt. Man hade beklagat, att frå-! gan blifvit väckt om PresteStåndets fortfarande deltagande i representationen. Vore denna klagan grun-; dad, så ägde man i sanning intet att hoppas af en stigande upplysning, ingen anledning att vänta möjligheten af en representations-reform, ingen utsigt till ett bättre samhällslif. Eller vore det tänkbart, att de nu varande RiksStånden i tidernas tider skulle reformeras, dercest de brister, hvilka vidlåda hvart och ett Stånd, icke kunde blifva föremål för undersökning? Om man verkligen vill en reform, ma för i man först och främst söka undanrödja hindren för densamma. Dessa funnes företrädesvis inom Pres:eStändet, hvars deltagande i nu varande Stånds-representation från ingen fosterländsk synpunkt kan försvaras, och hvars hedrande kall det tillhör att lemna föredöme af resignation. Det funnes aktningsvärda undantag, och Tal. erkände med tacksamhet de röster, hvilka inom Högvördiga Ståndet höjt sig till erinran om Presterskapets rätta bestämmelse och orimligheten af dess bibehållande såsom 2iksStånd. Till heder för vår tid må väl erkännas, att samma tanke delas af pluraliteten af landsortens Presterskap. Den skall äfven — om anledningarne ej bedraga — snart utbreda sig med den öfvertygande