Aftonbladet – 13 november 1840, sida 2

men beklagar i det återstående, att alla nationens verklige män icke avidtagit den enda rätta avägen, hvarom man var öfverens,, och i nactionens namn konsoliderat sig kring vissa beastämda hufvudknutar af landets vigtigare reCformfiågor, för att pro primo grundlagsenligt arealisera dem; samt gronderar mycket öfver den otaliga massan af molioner helt och hållet främmande för de större problemer, som funnos att lösa, hvarvid i synnerhet Ifr Lars Hjerta år uppbära ett starkt missnöje för den mäng af motioner, han ingifvit. Tvifvelsulan är nu det allmänna af detta räsonnemang ganska riktigt och förnuftigt; och dervid måste endast anmärkas, att hvad som yttras om grupperandet kring de stora reformfrågorna innefatlar nält och jemnt ett eftersägande af det räd, som före och vid Riksdagens början mångfaldiga gånger gals i Aftonbladet. Men lika bekant är det ock, att Stockholmspressen icke rådde för, att riksdagsmännen i så rikt målt begagnade sin motionsrätt; och hvad serskildt Hr Hjertas motioner beträffar, hade det ej wvaril svårt påminna sig, att de flesta endast angingo förnyande af sådana skrifvelser och beslut af sista Riksdags Ständer, hvarå Regeringen icke fästat något afsecude, ehuru de, när representationens pluralitel förenat sig om dem, måste varit af allmänna behofvet väsendtligt påkallade, och wisseriigen äfven voro det, dels 1 ekonomiskt, dels i juridiskt afseende, samt dessutom, såsom förut utredda och diskuterade, ej behöfde upplaga mycken tid. Ifuru kan det då väcka så dåligt humör hos Hr Ridderstad, om ett antal af 30 från Hr Ijerta tilkom de öfriga mer än 4500? Eller om de öfriga, som voro nya, al honom anses onyttiga eller öfverflödiga, hvarföre bar Hr Ridderstad då ej utpekat hvilka dessa voro? Var det kanske dem om reform i Krigsakademien vid Carlberg, en inrättning, om hvilken Hr Ridderstad sjelf i början af detta år begynte en reflekterande arUkeii Stockholms Läns tidning, och den enda, så vidt vi minnas, som stålt der öfver någon sakfråga, men hvaraf den pompöst lofvade fortsättningen hastist torhade in af orsaker, som Hr Ridderstad sjeif bäst känner? Eller kanske den om ändring af preskriptionstiden för bokförda skulder, som vore af det aldravigtigaste inflytande för uppkomsten af en verklig kredit och minskning af utbörgnivngssystemets öfverdrift i minutbandeln, och hvilket äfven Utskottet ampelt erhänt? Elier den om upphörande af privilegierade domstolar, eller om enhet i vigt och målkäril, m. m. Men vi begifva oss gerna tillbaka till Östgötha Correspondentens egen utgåugspunkt, de der ehufvudknutarnaa När Hr Ridderstad så anspråksfullt, den ena gången efter den andra, håller fram dessa hufvudknutar, så hade väl också läsaren något anspråk, att han sjelf åtminstone skulle gifva någon skymt af huru han sjelf ville hafva dem lösta; i motsatt fall är ju det bela ett lika bedröfligt som löjligt Einfaltspinselei. Men huru oförmögen mannen är till en sådan opinionsyttlring, det visar sig deraf, att han icke ens värmare uppgifvit hvilka dessa hufvudknutar i hans tanka äro, mer än en enda, nemligen repiesentalionsfiågan. Till råga på olyckan har det uti denna fråga burit så illa till för honom att han i ett af de sista numrorna af Correspondenten först och främst förklarar sig föranledd att från gå sin förut yttrade åsigt, hvars beskaffenhet å 1 parenthes sagdt icke varit i stånd att uppläckn, och för det andra huggit i sten om grundlia gens innehåll. Han reflekterar nemligen öfver Adelns beslut alt afsäva sig sjelfskrifvenheten och yttrar dervid den önskan, att när Adeln hädanefter väljer sina ombud, alia målie bli lika valberättigade och valbara, samt ingen valcensus antagas, utan samma likhet råda inom Adeln,som nförwt finnes inom de öfriga Stånden eller åtMinslone inom Borgarecoch BordeStånden. Nu vet likväl hvar och en, som läst riksdagsordningen, att inom bela BundeStåndet hafva ägare af fjerdedels och halfya hemman icke lika röstberäkning vid valen som ägareaf hela hemman, hvilket icke visar likhet utan olikhet ech utgör en verklig valcensus; och likaså, att inom BorgarStåndet räknas på många ställen, till exempel i Götheborg, röstantalet ettor stadsutskylderna. Det ofvannämnda omdömet bevisar således ett oförlåtligt misstag em de första föreskrifterna i riksdagsord mingen. När man nu :örråder en så grof okunmghet om sjelfva vårt ) Jtiskta abe, och detta inträffat sid det enxu sös sile, då artikelförfattaren ens totalt till ett crsök at bogifya sig in uti detaljern3, hvad bör man tå vänta, i föll han skulle gifva. sig ut då det hala med några flera? Märk värdigt är ock, att eburu han aldrig tydligt uttryckt, ens hvari han anser : öfriga shufvudknutarna, bestå, så har, i de fösta fall, der sådant blifvit på något sätt du: kelt antydt, ett slags Nemesis drifvit honom in på de stationäras läror i fråga om näringar och institutioner. Hvaraf kommer åter detta? Jo deraf, att mMannea en gång fått i sig den erfaldiga inbillningen om en förment emancipation undan Stockholmspressens öfverherrskap, — en inbillning, som kamarillabladen icke underlåtit att futigt blåsa i honom, i samma mån som de sett att det tog, och att har härjada ocälla deraf. OCh hvarmed