Aftonbladet – 13 november 1840, sida 2

Rv änn nn 0 i fiera repriser. — H. M. Drottningen, samt K-onprinsen. med sin gemål bevistade sotren, och hset var för öfrigt i det närmaste fullt, hvil-: ket under den uppsjö på musikaliska nÖjen,: som för närvarande här råder, vill säga rätt. mycket. ARD TATT UIF AOYATVE EANSTYE SS Heruledes Östgötha Correspondenten tager ställ-, ningssteg emot Stockholmspressen. Uti Östgötha Correspond:nter har nyligen stått en artikel med rubrik: Iandsortsoch Stockhoimsprossen, af hvilken utdrag jemväl varit införda 1 ell par goda tidningar här, och som kan gifva ett ungefärligt begrepp om måttet af den skarpsinnighet, som finnes hos Östgötha oerrespordeniens Redaktion, serdeles sedan den Lo sin nya hufvudredaktör. Utan att Förfottaren riktigt vetat hvar han skulle begynna elier sluta, tyckes det nemligen hafva oredigt föresvälfvat honom, att han borde draga ut för det ädla målet att emancipera landsortspressen ifrån något slags öfverherrskap af Stockholmspressen, med hvilken han dock, enligt bvad man iaring får veta, ezentligen förstår ör alt göra denna emancipation vid närmare för Aforbladet. F fuilständ:g, föreställer sig naturligtvis Ostgötha-, karoraten, likasom en annan kamrat här i Stockhoim, aft han bör ställa sig på ett slags högre ståndpunkt, öfver både den devueradep: och oppositionspressen. Den riddaremin han dervid söker taga på sig är ock riktigt afpassad efter det mål, för hvilket han rider stadp. I förbigående gifver ban härvid, såsom sig bör, en ridderlig helsning åt den desperata pressen, som, å sin sida, en tid bortåt strukit honom om munnen med en bop artigheter, och tillerkänner dess fiygelmän ett gifvet öfvertag öfver opposilionseller, som han kallar den, koalitionpspressen. Den förra, eller, som ban kallar den devuerade pressen, menar han, har alltid varit konseqvent, alltid vetat hvad den velat, aldrig arbetat till följe af idel popularitetsbegär, aldrig utsått något egentligt moraliskt sedeförderf., Detta är, som man ser, redan ett godt stycke på dygdens väg. Men efter något vidare ordande från Äden högre synpunkten, om både den ena och den andra pressen, utropar han nu: Onationella anse vi således både kamavrillans och koalitionens egentpliga tidningsorganer: ännu en gång, (för bättre minne skull) vi anse dem hvar på sitt vis 0Rationella, och med detta ord hafve vi — öppet och woförtydligt blottat motiverna till den ställning vi småningom intagit emot dem båda och som vi anse vara den enda rätta, den enda, som landet egentligen både kan och bör hafva förtroende till (Man ser att mannen är blygsam också!) Härifrån kommer han slutligen till följande reflexion: Om hvad vi skrifpvit hade varit ett dramatiskt opus, i stället för helt rätt och slätt en tidningsuppsatts, (åter den vackra blygsamheten) pså skulle vi fört publiken till det öppnaste, vidsträcktaste, ljusaste och gladaste landskap, der himlen legat ,klar och ren öfver oss, och der solen nedblickat på oss, och allt förkunnat, att en högre ,gudomlighet omgifvit oss, och der skulle vi icke hviskat, utan med en mäktigt ljudande pstämma, med en röst ur vårt hjerta, skulle vi tillropat publiken: Stockholmspressen är förrådisk emot landet. (Men som det nu icke är : elt dramatisktv opus, utan helt rätt och slätt en tidningsuppsats, eller kanske prättare en ,slät tidningsuppsats, så får publiken naturligtvis hålla till godo, att blifva tillropad utur skrifkammaren. Det går ju ändå an att före ställa sig det hela lika dramatiskt!) Men hvaruti består nu det der förrädiska? Vänta, läsare! förklaringen kommer genast: Den devuerade pressen, heter det nemligen, utgår från en falsk tydning af den monarkiska principen, oeh utslår sitt förräders uti detaljer o— den går inifrån och wtåt; men den tongifpvande koalitionspressen utgår från oärlighet och sfalskhet i tallösa detaljer och spinner sittiförräpderi mot den monarkiska principen — den går meulifrån och inåt.s Koalitionspressen lärer således 1 Östgöthens tanka vara att anse såsom något slags spindel. Återstår då att veta hvad slags kräk Östgötha Correspondenten sjelf är; förmodligen något, som, 1 motsats till de båda pressarne i Stockholm, hvarken går inifrån utåt eller utifrån inåt, utan helst håller sig emellan hull och skinn, som man säger. Men skämt för sig; vi fråga nu: år det år (840, som en publicist kan hafva den obegripliga narveteten att framträda med ett sådant sammelsurium för tankan, ett sådant grummel i öfvervåningen, och likväl taga sig airen afatt vilja spela en politisk rell, ja att få räknas såsom en notabilstebt i rådplägningen öfver de allmänna angelägenheterna? Och när han stiger fram och lägger detta orediga svamlande till grund för anspråket att intaga en egen, högre ställ ping, i hänseende till de båda motsatta partierna, måste då icke munnen dragas till ett löje, och enhvar pårninna sig strutsen i fabeln, som, för att göra sig betydande, ropade till de andra foglarna, i detsamma han började sitt fruktlösa laxande med vingarna: aGif akt j småkräk, nu flyger jag! Men det är icke nog med det ofvan anförda. It; en sednare artikel. som kallas FA blick på mm det AA KK KK KA KK AS KA RA KA KK KKS