Aftonbladet – 10 november 1840, sida 2

stand, som egt rum Iore tallet. Sotrattet deremot, som icke alltid medför bättring, kan icke för samhället utgöra något bevis på förändrade tänkesätt hos brottslingen. Man må väl följa och vaka öfver honom, så att han erinrar sig, att samhällets ögon äro på honom oaflåtligen fästade; men icke försumma att derjemte hjelpa och uppmuntra honom. Den målning vi gjort å den frigifne fångens ställning i samhället är onekligen sann, och få torde jäfva den. Man har äfven tydligen insett sådant i andra länder och varit icke blott betänkt att uppgöra förslag till afhjelpande af de olägenheter, hvarför frigifna fångar pläga vara utsatte, utan äfven för sådant ändamål vidtagit verksamma åtgärder. Åtskilliga hafva föreslagit, att lösgifna fångar skulle deporteras till aflägsna kolonier, der de långt från skådeplatsen för sin vanära kunde bereda sig en ny framtid. Andra åter hafva ansett tjenligare, att i det inre af landet anvisa dem ställen, der de under en viss tid efter lösgifvandet borde uppehålla sig, och de som uppförde sig väl skulle såsom belöning erhålla förskotter, för att skaffa sig mera lönande näringsyrken och förbättra sin ställning. Det förslag, som dock synes mest lämpligt, i följd af sin enkelhet, och den lätthet, hvarmed det kan verkställas, torde vara följande, nemligen att ett sällskap bildar sig under statens skydd för att vaka öfver lösgifna fångar och bispringa dem. Detia sällskap borde äga medlemmar i alla städer och landsorter, samt bestå af personer från alla Stånd, isynnerhet vore det angeläget att deribland räkna ett stort antal handtverkare, näringsoch fabriksidkare, emedan de lättast kunna skaffa de frigifna fångarna sysselsättning samt lemna dem råd och bistånd i afseende på deras utkomst. Då fången frigafs, borde han sjelf få välja sig sitt uppehållsställe, men sättas i förening med den eller de ledamöter, som å den orten hade omsorg om lösgifna fångar. Hans penningar borde, med undantag af hvad som vore nödigt för resan och de första behofven, öfverlemnas till dessa personer, för att småningom till hans nytta användas. Sådane personer borde äfven ega rättighet att påräkna biträde af offentliga myndigheter och tjenstemän. Det är klart, att sällskapets ändamål icke kunde inskränkas till att endast råda och förmana den lösgifna fången. Det måste äfven praktiskt gripa in uti hans lefnadsbana. Men härtill erfordras likväl penningar. Hvarifrån skulle nu dessa tagas? En viss del af fångens arbetsförtjenst borde afsättas och de nu brukliga friskillingar eller veckpenningar sparas tillhopa samt, så vidt möjligt vore, accumuleras, t. ex. genom insättningar i sparbanker. På detta sätt skulle en fånge, som längre tid undergått straffarbete, alltid wid utträdandet vara egare af ett lilet kapital, hvilket företrädesvis borde användas till uppköp af verktyg och annat, som kunde bereda honom en lönande sysselsättning. Ju längre tid fången varit innesluten och afskild från samhället, dess nödigare blir det äfven, att han vid återinträdandet deri, erhåller stöd och ledning af praktiske män. Icke blott hans flesta personliga bekantskaper äro försvunna, eller åtminstone för honom onyttiga, utan äfven nya förhållanden hafva i alla möjliga riktningar uppstått, hvarom han måste underrättas, för att deraf kunna draga fördel och rätt bedöma sin ställning. Han är en verklig fremling, som man dock icke visar det undseende och den förekommande godhet, hvarmed man vanligen bemöter dem, som äro från andra länder och orter. Så snart fången lyckats förskaffa sig ett visst näringsfång, och de första svårigheterna äro öfverståndna, borde naturligtvis den speciela omvårdnaden om honom icke längre vara sällskapets pligt. Att derför bestämma någon viss tid, torde vara mindre lämpligt, utan borde sådant få bero af omständigheterna och sällskapets bedömande. Fattigvårdskommitten har i sitt betänkande (s. 147) fästat uppmärksamheten å detta vigtiga imne, som kommitten synes vilja göra till en kommunalangelägenhet. Vi frukta att derigenom inskränkes verkningskretsen för mycket. De gemensamma krafterna af ett öfver hela landet utbredt sällskap skola tvifvelsutan vara mäktiz sare än hvarje kommuns isolerade bemödanden. Ännu mera ogilla vi, att kommittn bestämdt föreskrifvit, det en lösgifven brottsling skall ovilkorligen tillhöra den församling, hvaraf han förut varit medlem. Utom det, att såsom kommitten sjelf anmärker, vådan af den frigifna lfångens förvisande till sin hemort är stor, skall ust för den verkligen förbättrade en sådan Ååtvärd blifvit ett nytt straff, i det han måhända lagligen erhåller påminnelser om sin fordra serning, hvilka, i samma mån fångens sinne är illgängligt för bättre känslor, äfven måtte vara årande för honom, och äfven stundom utgöra tt lidande för hans i orten qvarlemrade talika vänner och anhöriga. Vi veta, att det ner än en gång tilldragit sig, att grofva förorytare, under utgjutande af ymniga tårar, som råd anhållit, att blifva försände till en ort, der nga slägtingar och vänner behöfde rodna öfver lem. Denna bättre känsla, bland de många låliga, förtjenar den icke snarare att vårdas, in att förtrampas? Af detta lilla obetydliga frö van måhända, derest det omsorgsfullt hägnas, a