Aftonbladet – 10 november 1840, sida 2

tagas, för att betäcka deficit i finanserna. VERSER DENS OM FÅNGARS BEHANDING M. M. Andra Artikeln. Om lösgifna fångar och åtgärder som böra vid tagas i förening med förbättringarna i straff lagen och fängelserna: Ehuru felaktiga och förderfvande våra fängel ser för närvarande än äro, blottställes dock fången icke der för den största faran. Det är vid utträdandet derifrån han befinner sig i den mest kritiska ställning. Då begynner emellan lagen som förlåter, och opinionen, som förblifver obeveklig, en motsägelse, lika orimlig, som förfärlig. Lagen har icke ansett denna brottsling värd döden, den har endast velat tillfoga honom ett tidsbestämdt frihetsstraff, efter hvars undergående fängetsets dörrar öppnas och lagen tillåter honom åter träda ut isamfundet. Hvilket grymt gäckeri! Man säger: träd åter i samhället! och öfver allt, hvar han visar sig, tillbakastötes han och förvises han af detta samhälle; det uppmanar sina polis-spioner att följa honom i spåren; på sjelfva de pass och bevis, man lemnar honom, tecknas äfven hans vanära. Det är fruktlöst, att han i följd af erfarenheten åter kommit till bättre känslor. Fögäfves besluter han att endast föda sig af sma händers arbete; öfverallt hvar han visar sig och begär sådant, mötes han af utropet: der är en tjuf, en lössläppt missdådare; vi hafva tillräcklig tillgång på hederliga menniskor, som vilja arbeta, gå din väg för att blifva hängd på ett annat ställel Drifven af hunger, förtviflan och det honom allmänt visade förakt samt stundem äfven öfvertalad af gamla olyckskamrater, beträder den frigifne men öfverallt förskjutne fången med berådt mod åter brottets bana, och liksom nedtryckt af den fiendtliga makt, som bemäktigat sig honom, förskräcker han samhället genom nya djerfva handlingar, sem föra honom till stupstocken, Sådan har mången brottslings historia varit. Samhället lider då de olägenheter, det sjelf bervedt sig, det skördar frukterna af sin egen inkonpseqvens. Man måste handla ärligt och följdriktigt; antingen för alltid tillsluta fängelsets dörrar för den som der inträder, eller ock, då man besluter sig till att öppna dem, skydda och vaka öfver honom, skaffa honom arbete och hjelpa honom att skapa sig en framtid och ett målsamt understödja hans förhoppningar. För närvarande handlar man likväl på ett alldeles motsatt sätt, och denna bedröfliga brist i våra inrättningar, är ovedersägligen den verksammaste orsaken till de talrika återfall i brott, hvarom våra ransakningar meddela tillförlilliga upplysningar. Hvad fängelsesystem man må antaga, hvilka förbättringar der än kunna tillvägabringas, skall dock allt vara förgäfves, om man ej allvarligen sysselsätser sig med de frigifna fångarnes belägenhet. Hvartill tjenar det väl, att fängefset är en arbetseller till och med en dygdsskola, att så väl det ledande straffet medförer, som religionens uppmuntringar förena sig att vmskapa honom, då han straxt derefter handlöst kastas bland en folkhop, som, intagen af fördomar och ovilja, jagar honom liksom ett skadedjur? Hvarföre under en viss del af broltslingens lefnad, slösa så mycken omsorg på honom och använda alla möjliga försigtighetsmått för att hindra hans förderfvande, då man dagen efter lemnar honom utan stöd till pris för frestelser, som skulle kunna förleda till och med den dygdige, hvilken aldrig felat? Samhället visar i dubbelt hänseende en besynnerlig inkonseqvens, i det man synes hysa långt större deltagande för den fångna, än den frigifna brottslingen. Man visar ofta et slappt medlidande för den, som föres i fängelset, men är verkligen grym emot honom då han träder derutur. Just det motsatta förhållandet borde iga rum; väl straffa brottslingen kraftigt, men, sedan han försonat sitt brott och tillfredsställt agens fordringar, låta det förflutna vara glömdt, visa honom vänskap och öfverseende. Kristendomen hade äfven fordom sina exkomnunikationer och hannlysningar; men så snart