Aftonbladet – 10 november 1840, sida 1

pra 1 SPPICGG CCEPMSIGE. -— HlaTeti are Sartre grundade på något varaktigt, och hafva nog bety-. delse, då de bevarat folkens frihet, och ståndsvalen ; således de naturligaste. Då en Jandsman, fortfor Tal,, för några år sedan förklarade, för den store; frihetsälskaren Arago, Svenska konstitutionen såsom : hvilande på ständs-val utan census, utropade denne: , deri har ert fådernesland upplöst en svår knut. — Sedan ifrågasatte Tal. hvilka val, som lemna de säkraste garantierna för samhällets väl. Antager man de allmänna, så kommer man, som Utskottet, till inkonseqvenser, och upphäfver dem slutligen, emedan garantierna blifva negativa. Men om det; funnes någon instinkt eller känsla, sådan att, när man sträfvar för den, man älven sträfvade för få-: derneslandets stora intresse, så skulle, med afscende på den, vinnas en säkrare garanti... -Och denna känsla fann Tal. vara associationskänslan, den, som. lifvar industri och handel. En förening af sådane associationers målsmän skulle på samma gång bevaka sin förenings och fäderneslandets bästa, och samhällets stora intresse genom den representeras, och denna således vara den bästa. Presterna skulle då äfven representera ej blott kyrkan; utan bildnin-; gen, och hela folkförsamlingen i sin tetalitet representera fäderneslandet, men äfven de enskilda per-. sonerna. Deruti instämde således Tal. med Utskottet; men eljest och enligt Utskottets förslag skulle den enskilda personen ej kunna vara de väljandes ombud. Han skulle kunna representera, hvarken mejoritet eller minoritet, utan vara okänd för båda. För öfrigt skulle, genom medelbara valen, begreppet jer konstitution upplösas. Således just den stånds-,;, princip, som Utskottet förkastar, skulle bäst bevara; personlighetens talan. Stånden borde derföre bibehållas med omsorg, hållas rena så mycket som möjligt, valen vara omedelbara, de hittills orepresenterade inrymmas i ett femte Stånd, arbete och öfver-. liggningar vara gemensamma, och endast i grund-. lagsfrågor besluten enskildt af hvarje Stånd fattas. . Tal. medgaf äfven, att den sålunda bildade representationen kunde fördelas i tvenne kamrar, deraf den ene skulle vara ett uttryck af dagens opinion, den andre den återhållande och mera betänkliga, men deraf fruktade Tal. ovilkorligt brytning, eller också att endera skulle blifva en nullitet; och beklagade i detta fall den öfres ledamöter, om den i allt skulle komma att bero af den nedre kammaren. Prosten Stenhammar ville, då här varit fråga om samhällslärans fundamentalartiklar, äfven vidkännas sin tro, med bibehållande af all aktning för andras öfvertygelse. Tal. ansåg Utskottets bet. ! hafva nästan för mycken smak af det liberala. Det i närvarande behöfåe väl i flera defar förbättras, men så, att man ej rubbar den historiska grunden. Tal. instämde derföre med Hr Hallström, erkände att: diskussionen öfver frågan varit lärorik, och hela eså behandlipg lärorik för nationen. . Hvad anginge Utskottets personlighet, var Tal. af den, tanka, att den en gång skall utkräfva sin rätt, genom ådagalagd klarhet i begreppet och förmåga. Ja, allt rättsenligt skall en gång utkräfva sin behöriga rätt, och kan säledes ej heller vwillfarelsen mera gälla söm princip. Detta oaktadt hade dock Utskottet förvärfvat sig en stor rätt till erkänsla för sin behandling al frågan. Dess nit, mod och sanningskärlek kunde Tal. ej misskänna, utan erkände den fullkomligen, och att dess förslag och ämnets vidare omordande på opinionen skall utöfva en stor och en lugnande verkan. Om här och der skulle finnas en och annan exalterad, skall han häraf finna skäl att lugna sig. En värd ledamot hade intygat, att han i sin verkningskrets inom sednaste decennium förmärkt, att missnöjet med det närvarande varit i aftagande, och Tal. sjelf hade samma erfarenhet. Visserligen hade det varit en tid, då det hette: det blir aldrig väl, om vi ej få en annan konstitution; men nu hördes detta mindre. Under fredslugnet, fortfor han, har man förmärkt en trängtan, en viss vro; och om man då trott sig upptäcka styrelsens senfärdighet eller något dess misstag, eller något, som varit stridande mot sparsamhetsandan, så bar detta väckt missbelåtenhet. Med ordet ny konstitution har man då velat aga regeringen, och detta har varit lösen för dagen. Godtrogenhet vore också ett vackert drag i Svenska nationalkarakteren, men med denna godtrogenpet förbinder Svenska folket ett godt förstånd. De ädlare hafva sinne för det hofsamma, det sköna, och ! den politiska obelåtenheten slutar med att fördraga. — Hvad nu Utskottets förslag beträffade, så syntes för Tal. dess längtan efter en genomgripande reform stå på svaga fötter. Flere Tal, hade redan ådagalagt, huru litet de råd Utskottet meddelar äro hemtade ur erfarenhetens skola. Man hade nämnt Schweitz, dels för likhet i naturen, dels också för Bondeståndets oberoende; men man hade dervid förglömt, att Schweitz ej har monarkisk styrelse. Och i samma mån som nu det konservativa rubbas, i samma mån förändras styrelsens förhållande tili representationen. De små staterna i Tyskland vore cj heller att taga sin tillflykt till; ty de hafva sin sammanhållning utom sig. Norge anser sig väl hafva sin statsförfattning att tacka för sitt väl, men utom föreningen med Sverge och i följd deraf minskade utgifter, trodde Tal. förhålI landet varit annorlunda, och att dess konstitution skulle varit mindre verksam. Och der så litet blifvit sörjdt för förekommande af öfverilning, der har man, fortfor Tal., lagt grunden till split. Redan har det der händt, att Norrmännen, af obelå tenhet med ett föregående Storthings anda, uteslutit vid ett sednare den vid det förra rådandeklassen. Norrska folkets missbelåtenhet förklarar det ringa antalet af ombud vid sednaste Thing; månne också ej der blifvit nedlagda frön till brytning? Dock, må detta folk bevara sin frihet fortfor Tal; men cen sådan författning skulle den väl passa för Sverge? Om en statsförfattning i trettio år passat för ett folk, icke följer deraf, att den skulle passa för andra. En drägt kan ej formas efter samma mått för alla. Detta borde våra tiders representationsmästare besinna. Och konstitution är ejnågot blott utvärtes, Som påklädes elt folk. Den är deremot eller bör vara något inre, nå nationens cgenheter, dess enskilda seder, bruk, lagar och äfven fördomar beroende; och skulle, om den ej På dessa grundas, stå i fara och äfventyra att spräni gas. Men af Norrska folket böre vi lära att för-.