Aftonbladet – 9 november 1840, sida 3

(Insändt.) FRUNS KOFTA. På fjellet satt en gammal qvinna I tarflig klädnad, gult och blått; Det tycktes som hon hade fått Ett vigtigt ämne att besinna. Jag frågade: Min goda fru, Ni visst har fått bekymmer nu, Säg mig hvad oro som ni hyser? — Ni ser den gamla drägt jag bär Hur lappad och förnött den är, Jag sitter trasig här och fryser. Till skräddar-pojkarne jag gott Min gamla Kofta för att lagas, Men ännu ingenting jag sett Med något allvar företagas; De kifva blott, de hälla råd Om lapparne, om nål och tråd, Och Koftan uppå bordet hvilar Än lika dålig , lika ful; Jag är så tunnklädd, tiden ilar, Jag fruktar att jag ej till Jul, (Fastän jag påmint tidt och ofta) Kan få igen min gamla Kofta I brukbart skick, ty skräddarne, De oförsynta pojkarne! Än ej förstå, än äro tröga, Och varan hos dem föga åryg. De ha ej alnmålt eller öga Men ropa blott på: mera tyg! Än vill de alla bli gesäller Än kan de ingen få dertill — Ja, dugligheten intet gäller, Och sällan gör man som jag vill. Kan ni ej något råd mig gifva Att verket mera skyndsamt drifva? — Min goda Fru, jag finner nog, Att till sitt grubbel har hon fog, Och saken är ej lätt att hjelpa. Jag kunde säga: skaffa sig Ny kofta, bättre sydd och vig; Men jag är rädd det blef att stjelpa; Den gamla nog är brukbar än Om pojkarne blott gjort sitt bästa Vid denna repareringen. Det vore nyttigt för de flesta Om Frun dem skänkte några ljus; Och då och då en smula saus Jag finner visst nödvändigt vara; Man kunde lägga utan fara En dosis prustrot deruti, Det rensar hjernan, lifvar, väcker — I annat fall tror jag, som Ni, Att lappning, kif och lethargie Visst till i Jul ett år till räcker. JE SE SJ Mö ——— Ä!