Aftonbladet – 9 november 1840, sida 2

—A VTI REVY AF TIDNINGARNE. Tidning för St. Kopparbergs län har en längre, genom flere numror fortsatt insänd artikel, kallad: Sambandet mellan läseriect, methodismen och nykterhetsföreningen: rön, samlade under en resa genom norra Helsingland. En korrespondent i landsorten har anmodat oss att fästa vår uppmärksamhet vid denna artikel och jemväl intaga den i Aftonbladet. Utrymmet tillåter oss icke att för tillfället efterkomma denna önskan i dess helhet; men onekligen synes innehållet i flere hänseenden nog märkvärdigt, för att icke alldeles med tystnad förbigås. Vi införa derföre det stycket, som finnes i sednast hitkomne JM af Kopparbergstidningen och som innefattar ett allvarsamt och strängt angrepp mot den methodistiska kyrkans syftning, läror och disciplin. Man finner der sammanfattade i korthet de spridda anklagelser, som både hos oss och i andra länder blifvit gjorda mot methodisterne, för en jesuitisk tendens, intolerans, fördög melse af alla verldsliga nöjen och förströelser såsom ogudaktiga, bigt och aflösning m. m.; och uppsatsen har sålunda den förtjensten, att åt den eller dem, som intressera sig för methodistsamfundet, lemna ett tjenligt tillfälle till besvarande på ett ställe af bestämdt uppgilna sakförhållanden. Det ifrågavarande stycket lyder som följer: cViljan och behofvet att med Regenten dela makten, tyckes vara en åtrå, som alla tiders, alla länders och alla RBeligioners presterskap med hvarandra ega gemensamt. Oftast hafva Regenterne begagnat sig deraf, för att utvidga en makt, som genom folkets andel i lagstiftningen varit begränsad. De hafva alla dukat under för inflytandet af dessa såkallade hjelptrupper, så långt historien än kan leda oss tillbaka; men hennes varningar förbises, och för sent upptäcka de alla sina misstag. Då Regenten i de Evangeliska länderna är kyrkans öfverhufvud, vågar presterskapet aldrig några öppna anfall. Huru välkomne äro dem då icke de läror Jesuitismen framställer, för att åtminstone i framtiden kunna afskudda ett beroende under den verldsliga myndigheten, hvilken de anse böra lyda under kyrkan. Detta beroende icke allenast under Regenten utan äfven under folkets vilja kändes djupast i England; och der uppstod mot slutet af förra århundradet en sekt, som kallade sig Methodister, och bildade sig under Aegiden af den Evangeliska läran, fullkoml. efter mönstret af den Catholska Jesuitismen. Äfven desse cHelighetens vänner, bildade en synod, en styrelse i London, ur hvilken utgingo Emissarier till alla länder för att återföra församlingarne till den enda saliggörande tron på Guds nåd genom bön, bot och fasta, genom bigten, syndaförlåtelsen och ständig kyrkogång. Endast dessa hafva Guds nåd, endast deras själar kunna blifva frälste. Guds nåd kan icke vinnas Methodismen förutan hvad godt, hvad stort, hvad ädelt man än må tänka och göra på jorden; äntet hjelper utan Guds nåd, man är ändå evigt förtappad; kyrkan förklarar oss delaktige af Guds nåd, efter inassan och ljudet af våra jämmerrop, suckar, ursinniga åtbördor, stånkningar (groans) i kyrkan; våra handlingar bidraga, dessa förutan, tntet. Methodisten kan af blotta anblicken bedöma, om ag blir salig eller icke; och med detta förskräckliga vapen förer han den råa, vidskepliga folkmassan hoptals in i sina kyrkor, der inga ord, inga åtbördor, inga förbannelser och inga löften sparas, för att småningom med säkra band kunna fästa honom vid sektens vilja och intresse, Methodisten är intolerant till den grad, som knappast den katbolska läran kan öflverträffa. Dessa äro Methodismens läror: så hänga de tillsammans med den enkla, älskande, milda förlåtande läran Christus predikade. Betrakta vi nu Methodismens sociala och poitiska institutioner, så igenfinna vi äfven deri en ej mindre likhet med dess föregångare och förebild, Jesuitismen. Som redan nämndt är, ledes sektens angelägenheter af en Synod i London; den är sammansatt af sektens högsta vVärdigheter, af sektens heligaste män. Den är indelad i grader och klasser. Deras hufvudändamål är att göra proselyter: derföre är hvarje Methodist missionär i mer eller mindre vidsträckt bemärkelse. Der ligger ett medel att ernå Guds nåd i ett lyckadt bemödande; att frälsa rätt mår3a själar, derigenom att man förer dem till den enda saliggörande Methodistiska läran, Derifrån denna massa af kringvandrande omvändare, som