Aftonbladet – 9 november 1840, sida 1

delaktiga af lika rättigheter, och finna sig i någon mån tillfredsställda. YValcensus vore ej af nöden. Hvad avginge en högre kammare, instämde Tal. med Hr Odmannisista momentet af hans reservation, och i öfrigt i Prosten Nibelii reservation. Prosten Ahlqvist greps af en författarefeber, när han först genomläste Utskottets förslag, men hade lyckligtvis blifvit botad, och förklarade nu, att han instämde i förslaget, men, med hänseende till det nästan allmänna afslaget, fann bäst vara att förena sig med Er Odmann, hvars förslag vore ett bemedlingsförslag emellan de båda ytterligheterna. Derigenom trodde Tal. ett så stort steg vara taget framåt, att ett annat kunde tagas en annan gång. Prosten Astrand vidhöll samma åsigter, som förra Riksdagen, och förkastade allmänna valrätten, med alia de deraf gjorda modifikationerna. De fyra Stånden borde bibehållas, och de orepresenterade antingen bland dem upptagas, eller bilda ett femte. Representanterna skulle vara 50 af hvardera Ståndet, som sjelft bestämde sitt valsätt: men för det femte skulle de nu varande Ständerna bestämma. De skulle sammanträda på en kammare med hvar sitt veto. En öfre vöre onödig, eller också vore det likgiltigt, hvaraf den består. Talaren trodde förändring nu vara möjlig, och ansåg böra åt KonstitutionsUtskottet öfverlemnas att utarbeta ett förslag efter sådana grunder. Prosten Örnberg hade fått del af tidens fältrop, som vore: framåt! Omskapningsbegär och missbelåtenhet voro allmänna. Man utdömer, yttrade Tajaren, det gamla, vilk införa nya former, men dessa äro sådana, att de väl gifva ljud ifrån sig, men detta dör, när man vidrör dem. Man vill skaffa mera rörlighet och kraft, amen man förstår ej att jemna och: borttagarstötestenarne. Om sättet för tillvägabringandet af en förbättring voro meningarne delade, och flera upplysta män hade uppgjort förslag. Majoriteten inom Utskottet hade ej kunnat konse: qvent följa sina principer; och än mindre framlägga ett förslag med rösten för sig. Det förevarande hade blifvit klandradt, och påbördadt många lyten, troligen emedan det vore ett sekel framför den närvarande tiden. En värd Talare hade sökt bevisa, att det är ett vackert barn, men ej vågat adoptera det (skratt). Det lade blifvit omsedt, smekadt, ja, äfven fått ett och annat sockergryn; men slutligen hade det -blifvit till fadershuset återskickadti. Härvid befann sig nu Tal. på ett fält, der han hade hittat den rara blomman: noli me tangere; men som fältet var nära sköfladt, så ville han ej der förblifva, utan endast taga ett steg, för att hafva varit der. Historien, fortfor han, säger, att det gamla, häfdvunna bör bibehållas, och att trädet ej bör borttagas derföre, alt det är gammelt. Det utifrån hemtade skulle ej trifvas i vår jordmån. Men tiden vore ännu ej inne för en så: genomgripande reform. : Det vore bättre att bibehålla det bestående, och Ståndsfördelningen, men också nödvändigt, att de nu orepresenterade fingo rum; Dock skulle inympningen ej vara nyttig och ej lyckas; hyarför det kanske vore oundvikligt, att bilda ett femte, ehuru det komme att bestå af olikartade delar. Sedan skulle de på något sätt fördelas i tvenne kamrar. Talaren oziläde Utskottets förslag äfven derföre, att det fråntager. en stor det af hittills röstberättigade allmogen deras rätt. Slutligen önskade Tal, all möjlig varsamhet och mognad vid öfyexyägandet af ett så vigtigt beslut; ty här skulle så lätt kunna inträffa sådana förhållanden, hvarpå man kunde lämpa det bekanta: incidit in Scyllam, qui vult evitare Carybdis. . Professor Retzius instämde ej i det myckna klandret öfver Utskottets förslag, ehuru han ej ansåg det antagligt. Under den tid hittills varande konstitution varit gällande, hade den visat sig gagnelig; oah det vore bekant, att skicklige och fosterländskt sinnade män utarbetat. den. Då meningarne voro delade, önskade Tal, instämma i deras åsigter, som gilla ett representationsförslag, enligt Hrr Sprengtporten och Hamilton. Tal. önskade derföre återremiss af betänkandet. Prosten Sändb-rg önskade äfven vara med dem, som aflägga ett specimen: i detta ämne, men erkände sig hafva gjort sina betraktelser mera för egen än för andras skull. Tal. började då med att utveckla Statens ändamål, som (om ejref. missförstod) vore hvarje enskilds högsta möjliga utveckling uti det helas, Men att deltaga i representation kunde icke en hvar äga lika skicklighet, utan borde de insigtsfullaste väljas. Huru skulle likväl detta ske? Att från husbondeväldet emancipera några medlemr mar skulle vara att splittra. — Valbarhet förutsatte valrätt, och kunde den i fråga om allmänna val ej utsträckas till annan personlighet än den qvalificerade. Denna gqvalifikation skulle bestå antingen i embete eller förmögenhet, eller också en viss verksamhetssfer. Utskottet hade antagit en valcensus, såsom mätare af det medborgerliga värdet, men embetsmannaskicklighet stode ej i förhållande dertill, och vore dermed ej beräknad. Och att utesluta somliga för det de ej äro rika, vore att ännu mera vidga svalget emellan de rika och fattiga, och att visa, all samhället ej utvecklar sig på ett rätt sätt. Af rädsla för pöpelvälde uppstegras eljest census, och twingar antingen till eftergift eller sprängning, och skall ändock ej blifva rätt efter ailas önskan, hutu man än gör. Detta vore kändt af andri länders erfarenhet, och ej att efterfölja. — Enligt Utskottets försläg, skulle många förut röstberättigade blifva uteslutna, och ju mera onererad en egendom är, desto mindre är toxeringsvärdet, och desto mindre valrätten. En ägare af 400,000 Rär skulle få 24 gånger den mindre jordägarens rätt... Pettn oaktadt, och fast BondeStändet, såsom varande en till antalet öfvervägande jordägare-klass, torde få öfvervigt, så kunde ändock inträffa, hvad sednast varit förhållandet i Norge, att så få af detta Stånd blefvo representanter. Detta vorc betänkligt och kunde föranleda till. missnöje och reaktion. Städerna skicka der :, af representanterna, ehuru doras folkmängd ej utgör mer än ,. Skulle här bönderna då i förhållande till sitt antal, som skall utgöra v;, af öfriga folkmängden, välja representanter, så ville Tal. väl ej neka dertill, men ifrågasatte om det vore nyttigt. ochovägade ej hos dem i allmänhet antaga så mycken urskiljning, som ibland kunde vara af nöden. En. så allmän vallag skulle ej sifva större garanti, än det närvarande: och det vore cj omöjligt, 2tt eP