ec ansprak, Som Individen nar ratt att uppställa, äro endast sådana, som äro förenliga med alla individers. Men de upphöra icke derföre att vara 1 en sådan högre mening personliga. Det misstag, hvarigenom ett personligt tillämpande af menniskans anspråk betraktas såsom uppiösande, är allenast uppkommet derigenom, att man antager nyckfulla yrkanden, hvilka hylla den enskildes anspråk i motsats till alla andra enskildes, d. v. s. samhällets anspråk. Att deremot påstå, såsom skulle det personliga (hos alla sammanräknadt) icke utgöra målet för sjelfva statens tillvaro, blefve detsamma som ait yrka på statens ändamål för nägot annat än menniskorna och deras bestämmelse. Eit exempel på, huru personlighetens bästa blifvit afsedt 1 en verldsreform, fri från menniskofunder, skulle bäst kunna upplysa oss i denna fråga. Man tror kanske på den sidan, som härmedelst bekämpas, att ett sådant exempel af verldsreform icke finnes att åberopa. Men det finnes! Det är icke återlösningens verkl! Visserligen den största sociala reform, men hvars: välgerningar träffa och åsyfta personligen hvarje, individ, utan att sådant upplöser, att det icke: fastmer befäster, samhället. I Med detta exempel må man lätt förstå, huruledes det måste vara det personliga, som utgör målet för alit hvad som göres äfven då, eller rättare sagdt alltid då, när någonting göres för Staten. Ord hetyda mycket celler litet, efter öfverenskommelse. Här menas med anspråk de syften, som hvila på en gemensam grund. Anspråk eger menniskan icke på Försynen, men hvad allmakten stadgat såsom vilkor för en andlig utllvext, det uppiager menniskan såsom syfte för sina tillgöranden, och dessa syftens realiserande utgör mensklighetens anspråk, hvilka således också äro personliga. Frågan blir således detsamma som: aAr Staten ändamål eller medel? Om man således medgiver att anspråken inom andlighetens område måste vara personliga till sitt ändamål, återstår det att efterse, huruvida de materiella kunna betraktas ifrån någon annan synpunkt Likasom i förra fallet all nyckfull ytiring af individens anspråk — eller rättare sazdt lyst ; nader — i strid med öfriga individers, icke kan gälla såsom rättvisa anspråk, gäller också i den lägre spheren intet kapriciöst yrkande på tillfredsställande af lystnader, som icke stå tillsammans med andras (öfriga individernes) rält, sådan denna utaf religion och moral sanktioneras; men -der individens anspråk inneslutas i de öfrigas gemensamma, hvarvid det icke upphör att vara personligt, der gäller det med full! styrka såsom rätt. i Hvarthän syftar det lägre lifvets bemödan-j den om icke att vara, under mensklighetens öfvergångsförhållanden, vilkor för ett högre? Meningen är således tydligtvis, att den enskilda skall existera under vissa vilkor, som göra möjligt för en hel mensklighet att samtidigt exislera och verka; men detta kunde han icke, utan att dessa vilkor medgafves honom personligen. I Om nu individen kunde någonsin tänkas såj öfvergifven af Gud, så förlupen undan Alimak-! tens infiytande, att han i allt sträfvade till ett mål annat än det Gud gifvit menniskan, då! först skulle det förhållande inträffa, att han icke mera egde något personligt anspråk, som kunde godkännas. Det är ungefär något sådant, nyckfullt, från den öfriga menskligheten fristående, som man måste antaga, då man vill förneka en personlig förkofran och en personlig rätt hos individen. En sådan individ, tänkt i sin fullaste afsöndring, är satan. Efter allt detta må det väl förefalla vida mera förundransvärdt, om man skulle tänka sig någon tillvext, någon enda fördel för menskligheten, något enda grundadt, verkligt anspråk kunna existera annorlunda än för personligheten. Tre olika åsigter framställa sig under mensklighetens oroliga bemödanden att få fram det rätta; en rå egoistisk, om man så vill, satanisk, der enskilda nyckfulla åtrån yrkar på tillfredsställelse utan afseeude på en samvaro af andras anspråk; en annan åsigt, visserligen fri från egoism och endast hyllande en tom abstraktion, det är den som förklarar samhälle och stat såsom allt och såsom mål, utan att erinra sig. det staten visserligen är ett mål, men allenast ett förbigående mål, eller således med andra ord ett medel, och att samhällets bestämmelse eller yttersta mål nödvändigt måste vara att, så vidt möjligt, förhjelpa alla dess individer till sådana förhållanden, hvarunder de kunna motsvara Försynens afsigter med menniskans personella existence. Den tredje åsigten, deremot, upptager detta sista såsom grundsats, och erkänner staten såsom medel och deremot såsom ändamål individernes utveckling till sed-; lighet; och den åstadkommer detta sista ändamål genom en mängd serskilda syften och vilkor, hvarigenom den enskilde verkar för staten kollektivt, så att denna åter måtte kunna med full kraft verka för det personliga hos individerne. Den impuls, som Frälsaren gaf åt veridsutvecklingen genom återlösningen, den lärer Mmenniskan tryggt kunna åtlyda under sin verksamhet i samhället, och följaktligen i all fromhet arbeta först för staten såsom medel, och genom denna för det pe rsonliga såsom yttersta måh