medgifyes åt det stora aktningsvärda antal, som nu är uteslutet, trodde Talaren mycket vara gjordt, och föreslog i enlighet med Biskop Nibelius ett femte stånd för dessa representerade, att all sjelfskrifyenhet må upphöra och endast fria klassval ega rum. Representanterne skulle samlas på tvenne kamrar, och för att vara valbar till den öfre, skulle fordras, att hafya bivistat tvenne Riksdagar. För valrätt skulle fordras 25 är och för rättighet att representera 50 är. Biskop Holmström upplyste, att förslagets utarbetning och behandling förevar på en afdelning, som han ej tillhörde, eljest skulle han reservationsyis hafva afgifvit sitt yttrande. Tal. anmärkte derjemte, att om han å ena sidan rönt förödmjukelse, så hade han å den ändra gladt sig åt det gemensamt öfver presterskapct uttalade: presterskapet har öfvergifvit sitt cgentliga. Tal. var för sin del af den tro, att en förändring måste stödja sig på fosterländsk grund och att, alla speord oaktadt, allt nit och all känsla för fosterlandet lika fritt kunna lefva i det närvarande. Atskilligt behöfde väl jemkas och bättras, men med aktning för det häfdvunna. KonstitutlonsUtskottets förslag kunde ej antagas, utan att mera nationelt uppgöras, då i ett femte stånd kunde lemnas rum för dem, som hittills saknat deltagande i val. Dessa böra inskränkas inom klasser, för att vara öfverlemnade åt det värdigaste och mest upplysta. Den så mycket tadlade fyrkantigheten kunde upphöra, men då ett tvåkammarsystem vara det bästa, emedan öfvergängen ej blefve så hastig. Om de elementer, som i dessa kamrar borde ingå, ville Tal. ej yttra sig; men i Hr Hartmansdorffs förslag, som Tal. giljade, vore ej något föreslaget om embetsmännens leltagande i öfre kammaren, såsom gifvet. För öfvigt förenade sig Tal. med dem, som yttrat, att monarkiska principens vård är det för stat och folk nödvändiga. Tal. begårde återremiss, med förklarande, att man icke antoge hufvudprincipen, men bibehölle ständsprincipen. Med dessa anmärkningar öfverlemnadt ät Utskottets fria behandling torde det lock, och kunde ej blifva ett verk för få dagar, uan borde efter utarbetandet hvila, hvarmed reformens sansade vänner ej borde vara obelåtna. (Forts. följer.)