Aftonbladet – 5 november 1840, sida 1

ansvarsfritt åsidosättas. Men ämnets vigt kräfver uppriktighet och tager äfven samtidens erfarenhet i anspråk. J kännen, mine Herrar, hvilken ställning rikets första Stånd intagit. J påminnen Eder, huru, i de fleste vitala frågor, detta Riksstånd skiljer sig från våra och Bondeståndets ofta sammanstämmande beslut. Men Ridderskapet och Adeln skulle icke så djupt söndra sig från Borgareoch Bondestånden, om icke Ridderskapet och Adeln merendelns hos Presteståndet hade sitt säkra stöd. Ridderskapets och Adelns tillgörande vid Riksdagen skulle numera rätt ofta komma att sakna sitt inflytande och betydenhet, deresticke Presteståndet gjorde med Adeln gemensam sak. Derigenom har, oaktadt vår fyrdelning, uppkommit ett förhållande, som lemnat oss praktisk erfarenhet om tvåkammarsystemet. Det är ingalunda sällsynt, att vi i åsigter och beslut hafva tvenne mot hvarandra, af adelsmän och prester å ena och borgare och bönder å andra sidan, formligen rangerade kamrar. Jag vill ingalunda hafva sagt, att Presterskapets politiska tänkesätt böra underkännas derföre, att de, med få undantag, instämma med den mening, som merändels tillhör första Ständet, men det måste likväl märkas, att man numera är i förv g så säker, att Presteståndet, i vissa statsangelägenheter, aldrig afviker från Ridderskapet och Adein, att man icke ens gör sig möda att fråga derom. De värda Representanterne sjelfve hafva så ofta stadnat i minoriteten inom sitt respektive Stånd, att de, för att döma af flere tilldragelser under Riksdagen, ansett sig böra inskränka sina försök, att besegra den predominerande meningen. Tungt öfver oss hvila verkningarne af detta förhållande. Talrika omröstningar i Förstärkt Statsutskott hafva redan förelupit. Många återstå! Märkligast förekommer dock Presteståndets beslut, att understödja Ridderskapets och Adelns antagne mening, att Ständerne icke må ega att vid statsanslagens reglerande fåsta några vilkor. Jag borde törhända nu icke hafva i minnet återkallat detta Presteståndets beslut, som väckt en så liflig sensation hos allmänheten, men i den maktpåliggande representationsfrågan är Presteståndets position till folket ingen likgiltig sak. Denna position är långt ifrån att vara god. Jag skulle kunna med skäl kalla den betänklig; ty i ett protestantiskt land kan det allmänna förtroendet till Presterskapets karakter och moraliska värde icke, utan kännbara olägenheter för samhället, rubbas. Jag skulle vilja tillägga, att den är onaturlig, emedan den öppna riksdagsfejden mellan Presteoch Bondestånden är ett missförhållande, som i sin fortsättning skulle kunna slita det religiösa sambandet mellan lärare och folk. Tviflar någon på hvad jag härutinnan antydt, så må det tillåtas mig lemna hänvisning på de upplysningar, som i hedervärda Bondeståndet troligtvis icke uteblifva. Det tillhör Presterskapets kall att mildra och försona — icke att såra och förbittra. ry värr har denna regel stundom blifvit tillbakasatt, till och med i sjelfva afskedstimman. Vi påminna oss ännu de apostrofer, som i Presteståndets sista afskedstal till Borgareoch Bondestånden förekommo. Vare långt ifrån mig att påstå, det Presteståndet skulle, på sin riksdagsmannabana, utmärka sig för ett blindt framrusande och åsidosätta den lugna betänksamhet och värdighet, som tgna ett upplyst Presterskap, men det ädla — det rätta — det sanna — det nyttiga — bör icke, minst hos ett Presterskap, underordnas en riksdagstaktik, som ställer. politiken högre, än moralen. Mine Herrer! Mitt syfte är alt gå på djupet med en fråga, som ingen före mig velat penetrera. Jag vill, såsom jag sagt Eder, framhålla ståndsrepresentationens bräckligaste del. Jag vill draga mitt strå för den rationella representationsreform, som qvarhäller Presterskapet på dess rätta punkt i samhället och befriar vårt fäderneslånd från hierarkiens, i andra länder bevittnade vädor. Medgifven derföre, att jag ännu lange upptager Eder tid. Skänken Eder uppmärksamhet åt hvad jag vidare har att anföra. Vi hafva, mineHerrar, tvenne riksdagsordningar, den ena konventionel inom hvarje Stånd, den andra, utgörande en del af vår grundlag. Det är nu endast om den förra, jag talat. Vi hafva varit i tillfälle att personligen taga kännedom deraf. Klandra densamma, ega vi ej, men beklaga oss deröfver, är oss tillåtet. Den makt,som Presteståndet lagt i sin ordförandes hand, är alldeles obekant i de andra Riksständen. Denna ovanliga makt alstrar ofta resultater, bvilkas verkningar blifva inom de öfriga Riksstånden ganska märkbara. J kävnen, Mine Herrar, den egna form, i hvilken propositionerne inom Presteståndet ofta framställas. J kännen huru ordföranden stundom vifver sin egen tanka tillkänna, huru han, under vigtiga debatter, med Adelns ordförande utvexlar underrättelser och huru hans mening ofta blir Ståndets beslut, utan att reservation deremot ens anmäles. Det är äfven bekant, huruledes en aktad ledamot af Presteständet vid ett tillfälle under Riksdagen, fått emottaga en offentlig admonition för ett samfal och till ämnet hörande yttrande, som gjorde den värde Talaren heder. Dessa egna, för Prestestånlet utmärkande drag böra, vid detta tillfälle, icke lemnas ur sigte. Diskussionens frihet är hos en billad rådslående församling ett af konstitutionalitejens första vilkor. Der den underkännes, kan godycket slutligen sättas öfver lagen. — Ej sällan hör man påstås, att vissa ledamöter af nuvarande Riksörsamling lida af pressens intflytelse. Jag lemnar terhän, huru härmed förhåller sig, men visst är, att ag här på min bänk haft tillfälle läsa ett, just i cepresentationsfrågan, inom Högvördige Prestestånlet afgifvet, al utsöktaste bitterhet mot KonstitutionsUtskottet utmärkt, anförande, som röjer de omisskänneligaste drag af en välbekant ministeriel lidningspenna! Månne icke äfven uti denna brist på hofsamhet och sans ligger ett bevis på den tänkvärda vådan att åt Presterskapet inrymma en sjelfskrifven anpart i representationen? Om nu de som infallas på detta sätt skulle föra ett lika obildadt språk tillbaka; så kunde lätteligen Riksmötet urarta ill en vild tummelplats för personliga strider. Inren tänkande, af partisinne oafhängig man kan undvå att inse huru illa det är, om ett Presterskåp inIrogs i dylika strider, men om på sätt här är vi adt, första steget dertill tages af dem, som böra i