Aftonbladet – 5 november 1840, sida 1

fästad mening, att representationen bör i möjligaste måtto omsluta alla intressen. Men hvilka äro då dessa ? Det torde icke kunna nekas, att de, till deras hufvudsakliga beståndsdelar, i mer och mindre mån, igenfinnas inom Adeln , Borgareoch Bondestånden; och utan att på minsta sätt mildra omdömet om Ståndsrepresentationens oformlighet, måste jag medgifva, att knappt något yrke existerar, som icke inom Ridderskapet och Adeln är, åtminstone individuelt, representeradt. Svårare är deremot att reda och upptäcka de sannskyldiga intressen, i och för hvilka man vill försvara Presteståndets tillvarelso som Riksstånd. I detta afseende har KonstitutionsUtskottet bland annat yttrat, att en stor politisk inflytelse inrymma Presteståndets representanter, icke sällan varit mindre fördelaktig för bildningen sjelf, än för personerne, hvilka ofta nog glömt sitt egentliga kall, för att helt och hållet egna sig åt den nya bana, på hvilken de egentligen haft ingenting att beställa; att odlingens framgång fordrar hos åcss arbetare odelad kärlek, osviklig trohet och rastlösa bemödanden; att allt som delar denna kärlek, utgör lika många hinder för den framgång, som man vill försäkra; att Svenska Presterskapet har utom representationen tillräckliga tillfällen, att göra den heliga suk, hvilken det bör försvara, gällande, samt att Presterskapets kunskaper och erfarenhet skola, äfven under. ett förändradt representationssätt, bland representanterne skaffa rum åt så många af dess medlemmar, som fordras att i förening med de målsmän, odlingen i andra samhällsklasser kan påräkna, göra dess anspråk gällande. Måhända hade man med fog kunnat vänta, att de Presteståndets aktade ledamöter af KonstitutionsUtskottet, hvilka reserverat sig emot Utskottets representationsförslag, skulle till stöd för deras klagan och, stundom i varma ordalag, öfver betänkandet yttrade missbelåtenhet, upptagit till vederläggning och besvarande de, hyad serskildt angår Presteståndets representationsrätt, af Utskottet utvecklade allmänna satser. Striden å dessa ledamöters sida hade i sådant fall kunnat flyttas på set rätta området, och föras med den: oväld, som minst i detta riksvigtiga mål, bör åsidosättas. Så har imedlertid icke skett. Man har visserligen hållit till godo, att Ståndsrepresentationens brister blifvit i allmänhet vidrörde, men man har sorgfätligt dragit ett täckelse öfver allt, hvad i detta hänseende serskildt emot Presteståndet förekommer. Pet mod som fordras, för att med klar, oförvillad blick betrakta den egna och för rikets väl föga båtande stäillning, som Presterskapet, i egenskap af Riksstånd intagit, har dukat under för den Ståndsanda, som anstränger alla krafter, för att om möjligt fortsätta ett politiskt lif, hvilket, efter förnuftets lagar, långt för detta, bordt vara slocknadt. Tilläfventyrs vill man påsta, att Kyrkans anspråk böra, inom Svenska representationen, af Ridderskapet bevakas. Kyrkan har likväl i Konungen sitt kögsta öfverbufvud och är i Sverge uppförd: på en så säker grundval,att Konungen visst icke, för hennes skull, behöfverstöd af Presterskapet, såsom ett representerande Riksstånd. I hela den civiliserade verlden är man ense derom, att en hierarki väl kan bringa stater på fall, men aldrig betrygga deras öden! Att Presterskapet bör betraktas såsom bildningens — den allmänna undervisningens — lärdomens representanter, och följaktligen fortfarande erkännas och bibehållas såsom ett serskildt Riksstånd,, är visserligen en mening, som icke saknar inflyteise och försvarare, men icke destomindre lider rätt mycket tvifyvel. Den egentliga prestbildningen är alltför litet humanistisk, för att göra Presterskapet i allmänhet qualificeradt, att ur Dyssnämnde synpunkt inom nationalrepresentationen innehafva ett serskildt utmärkande rum. Erfarenheten har också visat, att undervisningsverken, och till och med den med Presterskapet så nära förbundne folkundervisningen, inom de öfrige Riksständen icke sällan rönt ett lifligare deltagande, än inom Presteståndet. Läroverken iäro dessutom icke egentligen beroende af Presterskapet, ty de derinom varande lärareplatser behöfva icke ovilkorligen förbindas med prestembeten, utan kunna, såsom rätt ofta händer, innehafvas utan samband med presterlig tjenst. Betraktade såsom embetsoch tjenstemän, hafva Representanterne i Presteståndet inga intressen att bevaka, och äro onekligen alla, till tjenstemannakategorien hörande medborgare de, som minst hafva anspråk på delaktighet i representationen. För detta Stånd ar statskassan tillsluten. Presterskapets inkomster upphemtas af folket. Äfven de fattigaste lemna dertill sina bidrag. Folkets män, i ordets egentliga bemärkelse, hafva således presterne ett ocftergifligt äliggande att stadna hemma hos folket, för att, såsom religionens tjenare, fullgöra deras vigtiga kall. Envdast folkets fria val borde härifrån kunna lösgöra dem. Under sådane omständigheter förekommer det mindre välbetänkt, att, utan folkets medgifvande, bortrycka presterne från deras församlingar, för att under månader och år inkasta dem i statsbestyrens bvirfyvel. Det allmänna kan icke vinna derpå, att vården om religionen och sederne under tiden anförtros åt unga män, beroende, för sin utkomst, af folkets välvilja. Man skulle i sanning ega fog att ifrågasätta, om statsmakterne anse ordinarie kyrkoherdar för deras rätta bestämmelse öfverfödiga, så länge det kan tillåtas ett icke mindre antal än 50 å 60 af dessa religionens tjenare att i åratal vara borta från sina prestgäll. En icke ringa del af Presterskapet har i yngre åren kämpat mot brist och behof, och af sådan anledning inom vissa, dem anvisade socknar anlitat den allmänna hjelpsamheten. En vid 1834 års Riksdag inom Borgareståndet väckt motion har visat, huruledes detta, någonstådes så kallade viaticum verkar ofördelaktigt på de moraliska anlag, hvilka hos personer, predestinerade till folkombud och statsmannavärf. så väl behöfde att i yngre åren odlas och förädlas. Lägger man nu härtill det för Presterskapet ytterst förödmjukande löningssättet, så lärer svårligen kunna nekas, att omständigheterne, både före och efter inträdet på den presterliga banan, äro ingenting mindre än välberäknade, för att inom detta stånd utbilda de uphojda åsigter och den sjelfständighet i tänkesätt och princip, som representontkallet fordrar. — — — — Det måste likväl medgifvas, att ett intresse för Presteståndet innefattas uti rättigheterne för visse af dess medlemmar, att vinna befordran till regala pastorater och till biskopsembeten. Det måste äfven erkännas, att riksdagarne kunna, i detta hänseende, öppna en täflinoshana Men är det väl ett