Aftonbladet – 4 november 1840, sida 1

mål, äfvensom hvarföre den ej hindrade Ryssland att år 4828 angripa Turkiet, detta Turki, om hvars bestånd hon nu visar sig så angelägen, äfvensom hvarföre hon ingenting gjort att sluta det mångåriga inbördes kriget i Spanien? Månne det var derföre, att Ryssland ej rådfrågade henne och hon ej är stark mot några andra än dem, som erkänna hennes medlarekall, samt att hon i Spanien skulle antingen nödgas uppträda att försvara folkets rättigheter, hvilket hon ej ville, eller legitimitetens, hvilket hon cj vågade. Mem hvad är det då pentarkien (femväldet) med så mycken omsorg vill åvägabringa 1 ÖOrienten? Ar det väl ljusets spridande derstädes? Vill hon göra dess folk delaktige af den Europeiska civilisationens välgerningar? Vill hon föra dem från despotismens välde till lagarnas? Vill hon der upprätta ett stadgadt samhällsskick, personlig och egendoms-säkerhet, menniskorätt, näringsflit, konster, vetenskaper och hyfsning? Vill hon döda slafveriet, utrota plundringen och förtrycket? Nej, folken och deras rätt hafva aldrig varit nämnda i traktaterna. Frågan synes egentligen vara, hvilkendera herrskaren skall ega behörighet att fängsla, strypa och bastonera dem, att tillvälla sig deras egendom, suga deras sveit och blod, om han skall heta Abdul Medschid eller Mehemed Ali, om det skall ske i Sultanens eller Paschans namn. Det är då för detta stora och vigtiga ändamål som kabinetterna öfverlägga på alla punkter af vår verldsdel, som diplomaterne fundera och konferera, som famnslånga noter skrifvas, kurirer korsa hvarandra i alla riktningar, och sluteligen millioner i penningar afpressas nationerna, flottor plöja Oceanen och hundra tusentals soldater rustas! England, Frankrike, Ryssland och Osterrike hafva eskadrar i sjön och armåeer på benen, af hvilkas underhåll för en enda dag hundrade familjer skulle vara bergade för lifstiden, och bland dessa skaror, som hvarje ögonblick vänta att blifva förda döden till mötes, huru många veta hvarom fråga är, huru många hafva hört talas om att Abdul-Medschidoch Mehemed Ali existera? Och bland dem, som måste betala det blodiga skådespelet, i fall det kommer att uppföras, eller åtminstone de kostsamma förberedelserna dertill, finnes verkligen någon enda, som har nytta af huruvida en Turkisk eller Egyptisk uppbördsman utpressar skatter och pryglar Syrierne och om desse af Paschans devota politik tillåtas bibehålla sina skägg och turbaner, eller af en storherrlig firman befallas att raka sig och bära en mössa? Och de, som man vill lyckliggöra genom att medgifva den Turkiske uppbördsmannen dessa rättigheter, skola de derigenom verkeligen finna sig så oändligt sälla? Beiruts innevånare kunna besvara denna fråga. Ibraiim Pascha hade eröfrat staden jemte landet. Nu har pentarkien dekreterat, att landet skall åter tillhöra sin fordne herre Sultanen. För attgifva vigt åt detta beslut, låter man de Europeiska cskadrarna nedskjuta staden och krossa dess innevånarne under de ramlande boningarnes grus, och denna grushög öfverlemnas sedermera åt Suitanen att beherrska! Blir han icke rik och mäktig genom ett sådant välde, och böra ej ruinerna och likhögarna prisa det Europeiska ädelmodet och statsklokheten, som beredt dem den lyckan, att i detta tillstånd: få hemfalla till sin rättmälige herre? Men sjelfva tilldragelsen är ej den enda ancmali, hvartill denna politik gifvit anledning. Utvecklingen deraf ör icke mindre sällsam. Mellan de fem förmyndarena hade olika; meningar uppkommit, huruvida man borde medgifva Sultanen eller dess vasall rättigheten att utsuga och plåga Syrierne. Under det att de fyra förklarade sig för den förre, röjde Frankrike allena någon stör re benägenhet för den sednare. För 30 år sedan skulle inom intet af Europas kabinetter, i förbund med Frankrike, en tanke kunnat uppstå, det någon annan mening, än Frankrikes, kunde göras gällande. Ännu för 44 eller 42 år sedan skulle man hafva sökt jemka sig efter Frankrikes mening, eller underhandlat så länge, till dess denne jemkat sig efter de öfrigas. Nu deremot förbigår man detta kabinett, som om det icke alls funnes till, och afslutar en traktat på egen hand, hvari fråga alls icke uppstår om den femte bunusförvandten och dess serskilda åsigt. Och sådant sker tio år efter den cärofulla Julirevolutionen, denna revolution, hvars afsigt var att göra tidehvarfvets samhällsprinciper segrande och att ställa denna makt, som satte sig i spetsen för dessa principer, i spelsen för Europas och hela den hyfsade verldens angelägenheter! Tilldragelsen är verkligen lärorik och kan sägas utgöra frukten af den Juste-milieu-politik, den Franske statschefen i 40 år iakttagit, och hvilken många velat arse som höjden af stalsmannavishet. Den är en Icxa, Som ej undervisar eller rättar någon furste, men som de, hvilka draga tyngden af furstarnes misstag, folken, likväl med någon nytta kuna betrakta. Julirevolutionen var en af dessa väldiga meteorer, som verlden åser med skräck och häpnad, och som i sin utveckling kunna bli välgörande eller förderfliga för henne. Det hotande åskmolnet bvilade på bergets spets, och dalen rundtomkring bäfvade för hvad det bar i sitt sköte. Gnistor utgingo derur och redan dessa syntes vilja skaka nejden rundt omkring. Det elektriska ämnet började tändas i Tyskland, Polen och IHalien, och molnet hade endast hehöft ännna sin bädd